2021 sjunger på sista versen och det är dags för ännu en av mina rafflande sammanfattningar med överdosering av selfies. Snabbversionen är att jag har varit yrkesförfattare på heltid i år, vilket betyder att ekonomin gick ihop tack vare två stipendier samt att jag lagt en hel del tid på att planera skrivarkurser, flytta skrivarkurser och sedan faktiskt hålla ett par skrivarkurser. Min bibliografi utökades med en ”begåvat skriven” bok som kom ut lagom till julhandeln. Det återstår att se om den får lika mycket beröm som förra årets Strövtåg i Funäsfjällen. Den boken var verkligen ett lyckokast!

Författaryrket fick en till chans

Som uppvärmning inför årets krönika har jag bläddrat bland tidigare års versioner. Det är intressant (för mig i varje fall) och påminner mig varför jag lägger ner jobbet på att skriva dem (även om det var väldigt trögt att komma igång och bildvalet inte riktigt blev lika genomarbetat som förra året).

Fram tonar bilden av att ett ambivalent förhållande till yrkesvalet. Det må se himla lyxigt ut utifrån att ägna dagarna åt att springa runt med en kamera i hand, eller sitta och knacka på datorn, men det är en konstant oro för att få ihop ekonomin. I princip varje år funderar jag på att ge upp. Det har jag gjort även i år med ungefär samma argument som de senaste åren så vi kan spara in de tecknen.

”Bara” en bok i år

I år har jag bara publicerat en enda bok vilket bryter en fin svit. Fem år i rad har min bibliografi utökats med två titlar per kalenderår. Det brukar vara en huvudbok där jag stått för foton och text samt ett sidoprojekt tillsammans med en eller flera upphovspersoner. I år har det ”bara” blivit ett samarbetsprojekt där jag skrivit texterna till naturfotografen Mikael Svenssons bilder.

En halv bok på ett år är inte dåligt, men med tanke på att jag varit författare på heltid så känns det deppigt att produktiviteten dalat. Dessutom ökar det pressen rejält på att den enda titeln säljer. Den behöver sälja tre-fyra gånger så bra som tidigare titlar för att kompensera för att det är årets enda och att jag delar intäkterna med en till upphovsperson.

Pesten slukar tid

Kunde jag klämma ur mig två böcker per år när jag jobbade nära heltid som kommunikationskonsult kan man fråga sig varför jag bara fått ur mig en halv i år. Det finns randiga och rutiga skäl till det i det aktuella bokprojektet men jag tänkte börja i en annan ände. Nämligen tidsandan. Vi är inne på andra året med pesten och den äter både tid och energi även för oss som hållit oss friska. Häromdagen läste jag Joanna Penns sammanfattning av sitt författarår och insåg att jag är långt ifrån den enda författare vars planer för årets produktion har gått i stöpet. Det kändes faktiskt trösterikt.

För att ta plocka ett exempel ur högen: jakten på vaccintider. Först skulle jag vänta på att det var dags för min åldersgrupp i rätt region (ärligt talat, slakta regionerna och nationalisera sjukvården). Sedan skulle jag hitta en ledig tid på en plats som jag åtminstone hade en vag aning om var det låg. Genom att kliva upp mitt i natten för att se om de släppt några nya tider i en app med det ologiska namnet Alltid öppet (varför inte döpa den till något med vård i namnet) fick jag tag i en vaccintid i Norrtälje. Vilket innebar en nätt resa på 60 mil för att ta mig dit.

Extra planering bakom skrivkurser

Sedan har pesten indirekt slukat tid eftersom det har varit svårt att planera. Efter mycket om och men blev det till slut två skrivkurser ute på Svartsö i september. Temat var att skriva självbiografiskt, vilket är samma ämne som hamnat i toppen när jag listade årets höjdpunkter på min författartipsblogg.

Det var riktigt trevlig att föreläsa igen och en otroligt vacker ö att göra det på. Men vägen dit var allt annat än spikrak. Jag har glömt hur många gånger vi sköt fram den där kursen. Varje gång involverade ny planering och diskussioner om när den skulle gå att genomföra. När det väl var dags så var frågan hur vi skulle kommunicera. Vi landade i en skrivelse att vi förväntade oss att alla skulle vara fullt vaccinerade samt föreslog att alla skulle ta ett snabbtest innan avresan för säkerhets skull. Mitt minne så här efteråt är att jag och Ingrid Hedman som arrangerade kurserna la mer tid på att hantera pesten, än på att planera resten av innehållet.

Kurserna på Svartsö är de enda som blev av, men jag har varit involverad i diskussion och planering av fler. Den planeringstiden är det ingen som betalar mig för. Det är bara genomförda kurser som ger klirr i kassan. På tal om pengar så är årets största inkomstkälla varken kurser eller bokförsäljning utan stipendier.

Dubbla krisstipendier

I år fick jag två krisstipendier från Författarfonden. De fick extra tillskott från Kulturrådet som gjorde att de kunde dela ut en del extrastipendier vid sidan av de vanliga arbetsstipendierna. Kriterierna för dessa extrastipendier verkar vara att man drabbats finansiellt av covid-19. Alltså att man är pank. Att få dessa stipendier var otroligt välkommet och det var lika delar glädje och lättnad när jag fick beskeden. Samtidigt är det lite beklämmande att vara kvalificerad i kategorin pankaste författarna.

Mitt mål när jag började skriva böcker för tjugo år sedan var inte att bli ekonomiskt beroende av stipendier och skrivarkurser. Sedan dess har jag lärt mig att det är så de flesta yrkesförfattare försörjer sig. Det är bara de som skriver populära serier som funkar som ljudböcker som tjänar riktigt bra. Nu är det de storsäljande författarna som syns i media och därmed får allmänheten gärna bilden av att det är så författaryrket ser ut.

Svalt intresse för franska rivieran

Media pumpar ut att bokbranschen fått ett uppsving under coronan. Det stämmer för delar av branschen. Ljudböcker går från klarhet till klarhet (och trots vad som står i vissa debattartiklar så är Storytel inte den stora skurken, tvärtom är det företaget ansvarigt för att många författare som tidigare hankat sig fram numera kan leva gott på sina royaltys). Men efterfrågan på resehandböcker till franska Rivieran har varit fortsatt svalt. Det betyder att jag trillade under gränsen för biblioteksersättning i år. Det saknades bara 33 utlån för att få runt 2000 kr. Tvåtusen kronor låter kanske inte så mycket men som författare räknar man varje krona och det är verkligen trevliga pengar att få för jobb man lagt ner för åratal sedan.

Pandemins effekter syns också på min reseblogg. När jag grottande i statistik för Tomatsallad konstaterade jag att 2021 är första året då det inte finns några blogginlägg från franska rivieran i läsartoppen. För några år sedan dominerade de. Detta är en nackdel eftersom bloggen är en viktig del i min marknadsföring av mina verk. En annan viktig väg är foton och event i sociala medier. Maria Unde Westerberg och jag har hållit ett antal digitala träffar under året. De har haft lite olika teman och inriktning. På årets sista, som vi också sände live på Rivieran inom räckhålls Facebook-sida, tillverkade jag vin chaud i direktsändning.

Snö och norrsken dominerar på Instagram

Det är hög tid att visa vilka av årets foton som fått mest uppskattning på Instagram. Detta är de nio som fått flest röda hjärtan. Listan ser lite annorlunda ut om man väljer räckvidd eller reaktioner (exempelvis fick jag många positiva reaktioner på en selfie där jag berättade om mitt första stipendium för året). Av årets nio toppbilder är sju från Härjedalen, en från Hälsingland (tagen i bil på väg upp till Härjedalen) och en är från Mölndal. På samtliga är det snö eller is. Antingen har jag samlat vinterälskare bland mina följare eller så är jag särskilt bra på att fotografera vinterbilder.

Norrsken är också en vinnare. Dessa ganska taffliga foton är de tre som jag postat med norrsken i år.

Utmaning att nå ut med årets bok

Nu slank det i elfte timmen med en bild från Mölndal på årets Instagramtopp men i stort sett har jag en relativt usel räckvidd i Mölndal. Det har inneburit en utmaning när det gäller att nå ut med årets bok Hundra nedslag i Mölndal. När vi skrev boken tänkte jag att det skulle bli relativt lätt, i och med att vi är två etablerade upphovspersoner som slår ihop våra följarskaror. Teoretiskt sett borde det innebära större effekt med mindre jobb per person.

Framförallt har fotografen Mikael Svensson en solid bas i Mölndal. Hans foton finns i en bok om Mölndalsån och han postar typ tre bilder om dagen från Mölndal med omgivning på ett Instagramkonto med nästan fyra gånger så många följare som jag har. Bara att posta sju olika foton med bokomslaget och i olika ordalag berätta den glada nyheten att om man gillar bilderna kan man nu köpa en bok med några av dem. Plättlätt trodde jag, men tji fick jag.

Jag har försökt i mina kanaler men får inte budskapet att lyfta: ”hej du som gillar mina fjällbilder, vill du inte köpa en bok där jag skrivit texter till en annan fotografs Mölndalsfoton”. Det spelar ingen roll att Mikael är en bättre fotograf än vad jag är, eller hur mycket tid jag lägger på att formulera det på bästa sätt, för det syns i varje fall inte av Mikaels följare. (Det uppseendeväckande är snarast att jag faktiskt har sålt något exemplar överhuvudtaget den vägen, men jag har ett par trogna fans som köper alla böcker där jag medverkar).

Intressant att testa andra vägar

Istället för att kommunicera med existerande fans via Instagram har vi provat andra vägar för att nå ut. Vi har stått på julmarknad, varit två gånger i lokaltidningen, signerat i bokhandel, spenderat nästan sju timmar i entrén till Ica, annonserat i sociala medier och gått runt till företag och knackat på och frågat om de vill köpa julklappar till sina anställda. Dessutom så har Mikael mejlat runt till varje större företag i kommunen. Vi har såklart nämnt boken åtskilliga gånger på bokens egen Facebook-sida och i våra privata Facebook-profiler. Vi har också fått ett gäng återförsäljare, några har dykt upp spontant av sig själva, andra har vi jagat flera gånger.

Totalt sett har jag lagt ner mer energi på marknadsföringen av Hundra nedslag i Mölndal, än vad jag behövde lägga för att sälja lika många exemplar av Strövtåg i Funäsfjällen förra året. Skillnader i arbetssätt är inte hela förklaringen utan ämnet spelar också in. Det har visat sig vara enklare att intressera människor för en bok om Funäsfjällen än en om Mölndal.

Det positiva är att jag har fått testa fler vägar än de jag brukar använda. Visst slet jag för att få ut Funäsfjällsboken men då lade jag bara ner tid på de metoder som jag trodde skulle vara effektiva under ett pandemiår. Efter att nu ha provat en bredare palett kan jag konstatera att de principer jag lär ut i Nå ut med din bok är fortsatt sunda. Men även om vi kanske har tagit en krokigare, och något mer tidsödande väg än jag hade tänkt mig, så sålde vi tillräckligt många ex för att kunna betala tryckfaktura och formgivare med intäkterna från julhandeln. Hurra för oss!

Årets bok väldigt snygg formgivning

Något om blivit mycket lyckat med Hundra nedslag i Mölndal är formgivning och tryck. Förra årets bok råkade ut för måndagstryckning där tryckeriet snålade med färg, lim och antalet exemplar. Det var allt annat än skoj den vecka när tre olika återförsäljare hörde av sig med defekta exemplar. Det är inte det varumärke jag vill ha. Detta skedde dessutom under den period när jag hade tänkt mig att det skulle vara högtryck på försäljningen. Istället för att köra en marknadsföringskampanj fick jag betala distributören för att gå igenom resterande exemplar och kassera hälften. När jag listar årets energitjuvar så hamnar hela efterspelet och diskussionen med tryckeriförmedlaren där. Det slutade med att jag fick en summa som ersättning för de exemplar jag fick slänga. Det var en trevlig gest men det är en klen ersättning i förhållande till hur frustrerad jag var.

Därför lade jag ner en del tid på att ta in offerter och välja ett annat tryckeri till årets bok. Det blev mycket lyckat men det var nervöst innan de kom. Jag tycker också att Anneli Pettersson gjort riktigt snygg formgivning. Det tog visserligen lite extra tid att skriva texter som passade in i det utrymme jag hade till förfogande men blev riktigt snyggt. Boken får uppmärksamhet för att den är snygg och det bidrar till försäljningen. Den lokala Akademibokhandeln fick fylla på flera gånger under julhandeln.

Julhandeln

Efter att i mer än ett år hållit rejält avstånd till andra människor, bara umgåtts med ett litet urval och då utomhus, nästan inte åkt kollektivtrafik, knappt satt min fot i en butik och på alla sätt undvikit att delta i smittspridningen så kändes det lite märkligt att ställa sig på en överfull julmarknad. Men nöden har ingen lag. Jag kan inte leva på besparingar i all oändlighet utan behöver ut och sälja böcker. Det är liksom min tur nu.

OBS! Du behöver inte berätta vad du tycker om detta, eller något annat val jag gjort när det gäller pandemin. Covid-19 är illa nog, men vi har fått en åsiktspandemi som nästan är värre. Alla får göra sina val. Jag valde (och kunde) flytta jobb och sociala kontakter till digitala verktyg samt spendera mycket tid utomhus. Dessutom vaccinera jag mig så fort det gick (väntar nu på dos tre). Det tycker jag var ett hänsynsfullt agerande gentemot vårdpersonal och solidariskt mot övriga samhälle. Hade fler agerat likadant hade vi kanske inte dragits med våg åttahundratjugotvå nu. Men under pandemin har jag fått höra allt från att det är vi som hänger i fjällen som står för smittspridningen i Sverige (sagt av människor som åker kollektivtrafik i rusningstrafik och delar lunchbord med kollegor fem dagar i veckan) till att jag är feg som inte levt som vanligt.

Pandemibicepsen som försvann

En oväntad effekt av pandemin är biceps. De dök upp av sig själva efter en hel massa skidpromender med kamerorna. Jag är lite osäker på om det var stavarna eller kamerorna som fixade biceps, kanske en kombination. Under våren när jag väntade på min tur i vaccinkön så spenderade jag mycket tid på fjället. Någonstans under hösten försvann de tyvärr spårlöst. Det var lite synd för jag var rätt förtjust i dem. Det och mina grilläventyr listar jag bland positiva lärdomar från den här perioden.

Indoktrinering av nästa generation

När jag väl hade fått, och återhämtat mig, efter den andra vaccinsprutan drog jag ner till Halland. Där huserar min bror med familj och grillar. Jag har lånat båda flitigt. På grillarna har jag hivat allt möjligt med i stort sett bra resultat (även om lila smal aubergine är snyggare än god). Barnen har jag lånat för att lära upp i den ädla konsten att åka på utflykt. Vi inledde lite lugnt med många timmar i havet och ett rejält testande av alla glasskioskar i närheten. Det finns ganska många men vi var seriösa i vår ambition att testa alla.

Därefter utökade vi vår räckvidd och svårighetsgrad och gav oss på ställen som flyttblock, vandringsleder och raviner. Vi har också varit flitiga på att besöka alla typer av fornminnen och trädgårdscaféer. Det har varit toppen att ha sällskap. Jag har inte alltid återbördat ätteläggen till föräldrarna i samma skick som jag lånade dem. Vanligen har de varit blötare och lerigare. Men väldigt entusiastiska. Ord som ”bästa dagen på sommarlovet” har hörts.

Eftersom jag tycker att det är bra kombinera nöje med nytta har det blivit ett och annat blogginlägg från våra strövtåg i norra Halland. Kanske kan de bli ett embryo till en bok?

Vad gör jag nu?

Är det någon vits att göra en plan för nästa år? Vågar jag ens nämna Strövtåg runt Antibes och hoppas att jag efter nästan tio års arbete äntligen kan ge ut den? Det är kanske att utmana ödet för det verkar alltid dyka upp något som gör att det jag tror att jag ska ägna året åt blir uppskjutet. Det jag verkligen borde göra att ta varenda manus jag någonsin jobbat med och göra om dem till digital böcker. Plocka bort foton, uppdatera, korta av och sedan publicera i e-pub-format. Men hur kul låter det på en skala? Det är mycket roligare att jobba med nya projekt.

När detta skrivs är jag i fjällen igen. Omikron härjar och därför ägnar jag mig mest åt att pussla och elda brasa. Men lusten och energin dyker säkert upp runt hörnet. Vi får se vad det blir jag tar tag i. En sak står i varje fall på agendan nästa år och det är att jag ska fira min födelsedag lite mer. Alla som var i närheten dök upp på själva dagen och uppvaktade på en improviserade champagnefrukost (som ägde rum närmare lunchtid men champagnen frös ändå i glasen). Men det är många fler som jag vill fira med. En resa till Legoland står på agendan (ni får gissa vilka som kommit med den presenten :-)). En middag i Antibes är också inplanerad.

Tack för i år!

Även om det tidvis är en utmaning att vara författare när en pandemi sätter käppar i hjulen för all planering finns det också fördelar. Det allra bästa är känslan att jag skapar något. När jag föreläser är det mig och min kunskap som folk lyssnar på, jag är inte en utbytbar förmedlare av något som kommer från en extern arbetsgivare. Det jag sliter och skapar är mitt. Det är mina verk som folk betalar för och ibland läser flera gånger på raken.

Jag avrundar med att tackar alla som gör det möjligt. Jag börjar med årets samarbetspartners. Tack Ingrid Hedman från Skrivarresor för att du anlitade mig som föreläsare, tack Sölve Dahlgren på Boktugg för roliga diskussioner och artikeluppdrag och Mikael Svensson för alla kreativa möten som resulterade i en supersnygg bok. Maria Unde Westerberg, tack för veckovisa möten som ger energi. Tack också för roliga digitala apéror. Det ser ut som en lysande idé att fortsätta med dessa.

Tack till alla som följt mig under året, kommenterat och gillat inlägg. Extra tack till alla som köpt, läst och tipsat andra om mina böcker.

Kristina Svensson
Mitt 2021 – ett renodlat författarår i det nya normala
Märkt på:                                

Kristina Svensson

Vetenskapskommunikatör, föreläsare och författare som är aktuell med böckerna Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm och Rivieran inom räckhåll med Maria Unde Westerberg. Blir på bra humör av gott kaffe, kameran och färgglada nagellack. Gillar du något, dela det vidare eller skriv en rad. Glöm inte att prenumerera på info om nya böcker.

4 reaktion på “Mitt 2021 – ett renodlat författarår i det nya normala

  • 31 december 2021 kl. 14:05
    Permalänk

    Ser fram mot nästa års julbok.
    Till dess kommer de jag köpt, troligen främst Strövtåg Sthlm-Gbg, till nytta och nöje med/för kommande utfärder.
    Å du gör dig bra på selfies 😉.
    Med hopp om ett bra 2022 för dig, Kristina!

    Svar
    • 2 januari 2022 kl. 09:30
      Permalänk

      Tack ska du ha Håkan!
      Superhärligt att du köper en julbok per år. Hoppas att du ska gilla nästa års version lika mycket som Smultronställen (den är dock särskilt fin). Lite osäkert vad det blir bara!
      Hoppas på ett bra 2022 för oss alla!

      Svar
  • 2 januari 2022 kl. 07:26
    Permalänk

    Tack själv Kristina för alla skratt och roliga apéroer ihop, med dig och alla våra gäster. 2022 kommer bli det bästa året hittills!

    Svar
    • 2 januari 2022 kl. 09:30
      Permalänk

      Det låter toppen, heja 2022. Vi ska ha så skoj med och utan gäster!

      Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.