Mitt 2023 – äntligen har jag börjat publicera mitt stora epos

Varmt välkommen till denna sammanfattning av mitt 2023! Årets ord är äntligen. Efter ett par utmanande år blev det äntligen ett finfint år. Jag har spenderat stora delar av 2023 med ett leende på läpparna. En anledning är att mitt mastodontprojekt Strövtåg runt Antibes är på rulle efter nästan tolv års pysslande och fler avbrott än jag orkar räkna. Äntligen!

I år har jag fokuserat på mitt utan att halka iväg på sidospår initierade av andra. Jag har prioriterat min tid och sagt ja till rätt saker, som ett jobb jag praktiskt taget snubblade över. Det visade sig vara ett jag trivs utmärkt med och som välkommen bonus har ekonomin efter några kärva år ljusnat betydligt. Däremellan har jag omgett mig med trevliga människor och fyllt minneskorten med vackra foton från skidturer, vandringar och andra utflykter.

Min krokiga författarbana går att följa via årskrönikorna

Detta är den sjätte årskrönikan i denna form. Genom att sammanfatta året får jag insikter som blir till nytta när jag planerar framåt. Jag skriver alltså årskrönikorna främst för min egen skull men jag publicerar dem öppet så att de är möjliga att läsa för alla som vill. För den som är nyfiken av sig kan det vara intressant att ta del av bakgrunden i form av tidigare års sammanfattningar.

• Mitt 2022 – ännu mer Härjedalsfjällen & lite Frankrike
• Mitt 2021 – pandemibiceps och jubileumsbok
• Mitt 2020 – tema friluftsliv under första året med pesten
• Mitt 2019 – orgier i selfies samt storsatsning på presentbok
• Mitt 2018 – jobbade heltid med medicinteknik, hade semester och fick tioårsmedalj i Vasaloppet
• 2017, 2016 respektive 2015 fokuserade jag på att analysera vilka kanaler i sociala medier som varit mest effektiva.

Roligt att vara anställd projektledare

Vi börjar med årets mest oväntade händelse, att jag skulle gå och bli anställd. Det var alls inte planerat, men desto roligare att bli positivt överraskad. Stort tack till Lena Svendsen som kopplade in mig på detta spår.

Jag jobbar som projektledare för IKEM – innovations och kemiindustrierna i Sverige. Mitt huvudprojekt heter ChemSkills och är ett fyraårigt EU-finansierat projekt. Det ingår i en familj av projekt som kallas för BluePrint och handlar om hur europeisk industri ska lösa kompetensförsörjningen för att klara digitaliseringen och den gröna omställningen. Just detta handlar om kemiindustrin och ett av sex delområden är läkemedel. Det är denna del som IKEM ansvarar för och jag är anställd för att driva. Just nu jobbar jag med att kartlägga kompetensbehovet inom europeisk läkemedelsindustri tillsammans med tyskar, kroatiskor, svenskar, en finska och några italienskor baserade i Bryssel. Totalt är det drygt trettio organisationer med i hela projektet så det blir en hel del Teams-möten i olika konstellationer.

Sedan har jag gått och räckt upp handen internt på IKEM och sagt att jag kan åta mig annat. Det har gjort att jag under hösten var i Baskien för ett annat EU-projekts räkning. Det blev också en sväng till Köpenhamn. Besöken i Bryssel respektive Baskien har lämnat spår efter sig på min reseblogg.

Deltidsanställning passar mig perfekt

Det finns mycket jag gillar med denna anställning. En är framtidsoptimismen, det är industrin som på riktigt kan rädda klimatet. En annan grej är att när jag får lust att dricka kaffe med mina svenska kollegor kan jag välja mellan huvudkontoret i Stockholm eller filialen i Göteborg. Jag var också bjuden på trevligt julbord med de svenska kollegorna. Däremellan väljer jag själv var jag vill jobba, vilket ger utrymme för att vistas i fjällen, i Frankrike eller bara vara hemma.

Det bästa är kanske att jag både äter kakan och har den kvar. Jag jobbar nämligen deltid. Det betyder att jag inte har lagt alla övriga aktiviteter på is utan bara har rensat lite bland ideella åtaganden och betalda uppdrag. Jag är fortfarande valberedare för föreningen Egenutgivarna och jag gör fortfarande inhopp på kursen Skriv ditt liv på Ljungskile folkhögskola. Men jämfört med förra året har jag haft det mycket lugnare. Det är enklare att balansera ett större uppdrag med författande, än att jonglera ha en hel skog med grejer, så som jag gjorde under 2022.

Sporadiska framträdanden i media och mässor

Även olika typer av framträdanden har varit på en lugn nivå. I januari berättade jag om innehållet i boken Ett år i Härjedalsfjällen i P4 Jämtland och såg Mitt Nice skymta förbi i en artikel i Vagabond. Under försommaren gästade jag podden Trycksvärta och pratade om bokutgivning. Under årets Bokmässa deltog jag i ett scenprogram hos Författarförbundet och diskuterade utgivningsformer. I övrigt minglade jag runt på mässan. Mina intryck från Bokmässan i stort har jag summerat här. På höstkanten deltog jag i ett webinarium arrangerat av Rivieraklubben där jag visade foton och presenterade boken Ett år runt Antibes. Och så avrundade jag årets offentliga framträdanden genom en helg på Jul i Kvarnbyn tillsammans med Mikael Svensson som tagit fotona till boken Hundra nedslag i Mölndal.

Av dessa aktiviteter anmälde jag oss till julmarknaden. Övriga var förfrågningar som jag tackade ja till. Jag tackar gärna ja till intervjuer och framträdanden för det är kul att prata om mina böcker och träffa läsare.

Det slitsamma stipendieträsket

Ju längre jag verkar i bokbranschen desto mer framstår det som att branschen i stort bärs upp av stipendier, litterära priser och olika bidrag. Författare som inte skriver ljudboksserier i snabb takt eller reser runt på föreläsningsturnéer är beroende av arbetsstipendier för brödfödan. Förlag har antingen en Camilla Läckberg som finansierar övrig utgivning eller överlever på tryckbidrag och Kulturrådets efterhandsstöd.

Jag tror jag hoppar över det nästa år för usch vad tröstlöst det är att skriva stipendieansökningar. Under våren skrev jag en hel bunt och fick avslag på i princip allt. Jag fick pengar från Bildupphovsrätt som betalas ut som skattepliktig ersättning baserat på antal publicerade foton. Jag fick också biblioteksersättning, vilket baseras på antal utlån under 2022. Antalet var nästan tillbaka på före pandeminivåer. Biblioteksersättning betalas ut utan ansökan men är inte så hög. En läsare räknade ut att om han lånade en av mina böcker varje dag i 500 år så skulle det kompensera för uteblivet arbetsstipendium. Då är arbetsstipendierna inte i närheten av tillräckligt stora för att det ska vara möjligt att uppdatera kamerautrustningen. Och den slits en hel del så mycket som jag använder den.

Mitt stora epos med allt om franska Rivieran

Nu är det hög tid att jag kommer till årets höjdpunkt: att jag äntligen börjat publicera texter jag filat på i mer än ett decennium. Ifall någon ny person råkar springa förbi kan jag göra en snabb rekapitulering. För tolv år sedan kände jag att jag nått vägs ände med marknadsföringen av min debutbok. Istället för att slita mer med att berätta om okända och regniga Wales bytte jag fokus till populära och soliga Rivieran. Jag skulle skriva en fyndig bok med allt om Rivieran. 2011 berättade jag att jag börjat skriva boken. 2012 bytte boken namn till Strövtåg runt Antibes, fick en egen webbsajt och bokomslag.

2013 bestämde jag mig för att nu fick historiekapitlet minsann vara klart och satte ett utgivningsdatum. Jag fick många beställningar på boken men hade problem. Vid det laget hade jag gett ut två böcker, varav en var ett samarbete med en annan författare. Men de var rena textböcker. Att publicera böcker med färgfoton i är något helt annat. Att ge ut den fantastiska vackra stora boken jag drömde om krävde nya kunskaper och skulle kosta en hel del.

Andra böcker kommer emellan

Samtidigt som jag grunnade på hur jag skulle finansiera utgivningen av Strövtåg runt Antibes (och hittade fler och fler söta byar som “bara måste vara med”) fick jag förfrågningar om att skriva andra böcker. Den första, Mitt Nice, är nu inne på tredje uppdaterade tryckningen. Varje gång jag tagit sats för att sätta igång med min stora bok har något annat kommit emellan. Allt från att skriva en bok om att åka tåg till Rivieran till en jubileumsbok till Mölndals hundraårsjubileum. Däremellan övade jag med en annan presentbok. Jag tog konsultuppdrag i andra branscher. Sedan kom en pandemi och då skrev jag Strövtåg i Funäsfjällen. Den blev så populär att jag fick önskemål om en uppföljare. Så jag skrev Ett år i Härjedalsfjällen.

Alla avbrott i mitt hjärteprojekt har gjort att jag gjort om all research tre eller fyra gånger. Varje gång jag börjat om har det varit en lång startsträcka då jag fått ägna mycket tid åt att fundera på vad jag gjort tidigare samt vilken typ av bok det är jag har tänkt mig. När jag började skrev jag i samma stil som min debutbok. Men alla reseguider och andra handböcker påverkade min skrivstil. Men med Strövtåg i Funäsfjällen bestämde jag mig för att återgå till mina rötter. Den boken blev mycket uppskattad så jag bestämde mig för att fortsätta i samma stil.

Strövtåg i Funäsfjällen blir stilbildande

En tryckt bok är inte bara texter utan i högsta grad en fysisk produkt. När jag skrev min debutbok utgick jag från att målet var en två centimeter tjock bok med mjuka pärmar för att den skulle läsas på spårvagnar och tunnelbanor. För nästa planerade jag en stor inbunden kvadratisk bok som skulle fungera som presentbok för en välbeställd målgrupp.

Strövtåg i Funäsfjällen hamnade mitt emellan. Den är inte lika stilig att ha liggande på soffbordet som en maffig foliant. Men den är betydligt trevligare att hålla i handen och läsa än en tung kluns. Samtidigt får bilderna större utrymme än i en liten reseguide. Papperet gör bilderna rättvisa utan att vara vanvettigt stiligt. En vettig kompromiss helt enkelt. Den kostar också mindre att trycka jämfört med utförandet jag drömde om. Strövtåg i Funäsfjällen är min hittills mest framgångsrika bok ekonomiskt sett. Därför har den blivit stilbildande för en hel serie, Kristinas strövtåg.

Antibes-boken delas upp i flera delar

Nu skulle mitt stora epos knökas ner i den formen och det var just stort. För att få ner det i hanterbar storlek fick jag dela upp det på tre. Det var inget enkelt delande utan en hel del flyttande och ännu mer redigerande. Direkt efter jul satte jag igång och jobbade med alla tre manusen parallellt. I april var jag redo att berätta om det offentligt. Jag arrangerade en omröstning om bokomslag bland prenumeranter och frågade också vilket av de tre manusen de tyckte att jag skulle publicera först. I slutänden bytte jag runt bokomslagen så det som vann för en annan bok, hamnade på Ett år runt Antibes. Den kom ut i oktober.

Äntligen! Ett år runt Antibes är förvisso mestadels helt nyskriven och innehåller ganska lite av det ursprungliga projektet. Men jag har satt igång. Det är en sådan ofantlig lättnad. Varje gång jag genom åren tänkt att nu ger jag upp och lägger ner författandet har jag alltid fastnat på all tid jag plöjt ner i Strövtåg runt Antibes. Den måste ut. Nu återstår två delar. Upplev historiska Rivieran innehåller det ursprungliga historiekapitlet i redigerad form. Sedan har jag behållit ursprungstiteln Strövtåg runt Antibes för en bok där bakar ihop lösa trådar från två olika manus. Ursprungsmanuset hade råkat ut för en tidigare delning nämligen. Jag plockar från båda delarna, skriver om och lägger till.

Lågkonjunkturen i bokbranschen påverkar min bok

De båda kommande titlarna har bokomslag och är hyfsat klara. Det återstår kanske två månaders textbearbetning och 800 timmar bildedigering per titel. Sedan är det bara att ge ut och sälja dem. Det var den där detaljen med att sälja böcker. Under 2023 har det mest bara varit dystra rubriker i bokbranschen. Typ “Uppmärksamhet svår att översätta i försäljning”, “Julhandeln minskar”, “40% höjning av produktionspriset” och så “Kris för den illustrerade fackboken”.

Jag märker av det där. Ett år runt Antibes flyger ur bibliotekshyllorna och jag har fått massor av positiv feedback. Samtidigt märker jag att priset avskräcker. Det var helt rätt tänkt av mig att dela upp mitt material i mindre delar. Men tryckpriserna har stigit såpass mycket under de senaste åren och lågkonjunkturen har satt sådana spår i människors ekonomi att det möjligen hade varit bättre dela upp i ännu mindre delar. Typ mindre häften med hundra sidor i taget. Men hur kul hade det varit?

Mest poppis på Instagram är fortfarande vinterfjäll

Dessa årskrönikor började en gång i tiden med Instragramfenomenet att skapa ett collage av årets nio mest gillade foton. Det collaget blev utgångspunkt för en diskussion om min räckvidd i sociala medier. I ett antal år nu har det undantagslöst varit fjällbilder som hamnat på min topplista. Så ser det ut även i år. Den första bilden från franska Rivieran dyker upp på 34:de plats när det gäller räckvidd.

Något som är intressant är att det nästan enbart är vinterbilder som kvalar in i toppen. Kanske är jag en bättre vinterfotograf. Eller så har jag genom åren samlat följare som gillar fjällvinter. Eller så skruvar Instagram alltid på algoritmerna till min fördel vid årsskiftet varje år och till min nackdel senare. Alternativt tappar jag alltid lusten att publicera foton under andra halvan av året när jag inte får några reaktioner.

Forbönder och fjällhistoria på bloggen

Forbönderna som hamnade i topp på Instagram hör också till de mest lästa blogginläggen på Tomatsallad. Det är dock inte det allra mest lästa. En artikel blev mer delad och läst än övriga tillsammans. Du kan hitta vilken i texten om årets favoriter. (Om du är alltför nyfiken för att vänta medan sidan laddar kan jag berätta att det är en uppföljning på ett av ämnena i boken Ett år i Härjedalsfjällen med anknytning till dagsaktuell politik).

I år publicerade jag ett trettiotal artiklar på min blogg Tomatsallad, vilket var i paritet med året innan. Det var fler än jag trodde för det blev några långa pauser när andra projekt slukade all tid. I några år har jag haft en ambition att publicera något nytt varje torsdag. Antalet prenumeranter var detsamma i slutet av året som i början vilket beror på att ungefär lika många nya tillkommer och avslutar prenumerationen.

Under året har jag kontinuerligt lagt ner massor av tid för att städa sajten. Plockat bort bildspel som havererat, raderat etiketter som inte används och skapat olika landningssidor för att underlätta navigeringen. Men jag har fortfarande inte fått bukt med de tekniska problemen eller övertygat Google om att börja gilla Tomatsallad igen. Ett tag var Google stormförtjust och placerade mina länkar högt i alla sökresultat men det var ett drygt år sedan sist.

Franska Rivieran på egen sajt

Eftersom Tomatsallad har tekniska problem har jag sparkat liv i webbsajten Runt Antibes, en sajt jag faktiskt hade bestämt mig för att radera. Det är onödigt att betala årliga avgifter och lägga ner tid på att hålla liv i flera webbadresser. Men på RuntAntibes.se har jag under sommar och höst publicerat en del av de foton jag letat upp till Instagramkontot Rivieran inom räckhåll. Det är ett gemensamt konto jag driver med Maria Unde Westerberg. Jag postar en gång i veckan och det tar ganska mycket tid att leta upp foton och skriva texter dit så jag återanvänder arbetet.

I gengäld har jag trappat ner på sajten Förverkliga din bokdröm. I och med att Twitter blev X har jag praktiskt taget försvunnit därifrån. På LinkedIn envisas jag med att posta mina researtiklar för jag tycker det behövs lite motvikt till det vanliga tugget där.

Många kaffe utomhus

Denna sammanfattning handlar mest om mitt jobbjag. Den funkar att publicera offentligt. Sedan jobbar jag faktiskt nästan jämnt så det passar rätt bra av den anledningen också. I år har jag dock inte tokjobbat på samma sätt som tidigare år. Det var lite hektiskt den vecka jag lämnade manus till formgivaren för tryck måndag , började nytt jobb tisdag och for till Bryssel onsdag. Jag var ganska matt helgen efter.

Men annars har jag haft ett vettigare tempo med pauser (mellan morgon och kvällspasset alltså :-)). Enligt min klocka har jag varit ute och rört på mig ganska flitigt i år. Fotoarkivet innehåller också många promenader på snö, asfalt och skogar. Vintern i fjällen var usel med mer is än snö men hösten var finfin. Och på Rivieran skiner solen nästan jämnt. Här kommer ett urval av alla trevliga fikan utomhus i olika delar av Sverige. En del själv och en del med finfina vänner.

Tack för i år!

Till sist är det dags för årets tack. Först och främst tack till alla som berättar om mina böcker för andra. Mitt enmansförlag är beroende av draghjälp från entusiastiska läsare och återförsäljare för att nå ut. Utan er skulle jag drunkna i bokkartonger. Ni är fantastiska!

Sedan skulle böckerna inte vara lika snygga utan Anneli Petterson. Det är bästa delen på året när vi sitter och bollar – tack för fint samarbete. Jag vill också tacka kollegor och chef på nya jobbet, kul att vara en i gänget. Tack till övriga uppdragsgivare för att ni väljer att anlita mig.

Tack alla nya och gamla vänner för ett roligt år. Jag ser fram emot mer av allt. Fler skidturer med kaffetermos, fler kunskaper nedtecknade i rapporter, fler svampturer, konferenser och annat som kan tänkas dyka upp. Fler promenader och trevliga samtal.

Nu laddar vi för ännu ett ännu bättre år 2024!

Någon som vill se fler selfies?

Dessa årskrönikor brukar innehålla väldigt många selfies, ofta i blandat väder, så jag lägger till några i efterhand.