kristina-svensson-pratar-hos-sff Jag har för vana att publicera referat, reflektioner och anteckningar från event jag lyssnar på eller deltagit i. Här kommer därför några av de tankar om status, kvalitet och etiketter som studsar runt i mitt huvud efter att ha hållit fem heldagskurser i egenutgivning. Mina tre planerade kurser under våren tillsammans med Författarförbundet blev nämligen fem. Umeå fick skjutas upp p g a för få anmälda men i Stockholm körde vi tre fullbokade heldagar istället för en, i Göteborg satt alla på varandra och på begäran åkte jag även till Malmö. Gensvaret på inbjudan kändes en smula overkligt. Både jag och Susanne Stenros som råddat allt det praktiska från Författarförbundets sida är mer vana vid att ett par påminnelser behöver skickas ut för att få ihop deltagare än att kölista behöver upprättas efter ett par timmar. Det är också vanligare att folk som anmält sig inte dyker upp, än att det plötsligt står personer där som inte fått plats (lite respektlöst kan jag tycka mot de som snällt stod kvar på kölistan).

Stort intresse för info om egenutgivning

Det stora intresset för kursen var roligt på många sätt. För mig personligen var det en kick att det jag kan är så efterfrågat, särskilt som jag snart släpper en bok med samma ämne (boken, #författarboken, ingick som kurslitteratur). För Författarförbundet var det positivt att medlemmarna erbjöds något som det uppenbart fanns ett stort intresse av att få veta mer om. Engagemanget och diskussionerna mellan deltagarna var stort och i flera grupper skapades mejlinglistor.

Intresset är också intressant med tanke på att inbjudan ”lockade” med ganska tunga ämnen. Kursen hade rubriken egenutgivning men en insikt jag tar med mig från kursen är att för mig är inte poängen ”egen” eller ”själv” utan ”bok”. Jag kunde kallat kursen ”bokutgivning – vad alla författare behöver veta om marknadsföring, juridik och ekonomi”. Eller som en av kursdeltagarna (med 30 böcker i bagaget på olika förlag) konstaterade:

Tack för många matnyttiga tips, det var mycket som var nyttigt även om jag fortsätter att ge ut böcker på förlag.

photogrid_1431094285090 Exakt! Budget, skillnader på förlag och bokutgivningsföretag, e-böcker, distribution och sociala medier är något jag är övertygad om att alla författare mår bra av att känna till. Juridiken stod för övrigt inte jag för utan en av de kunniga förbundsjuristerna. Ekonomi och försäljning är kanske inte de första delarna en författare känner behov av att förkovra sig i. Å andra sidan var majoriteten av deltagarna långt ifrån nya i branschen. De allra flesta hade många böcker på sin bibliografi, men det var också med ett par personer från skrivutbildningar, antingen som elever eller lärare, samt ett par översättare. Några av deltagarna hade enbart gett ut själva tidigare, några hade enbart gett ut via traditionella förlag men hybridförfattarna, de som blandar utgivningsformer var i majoritet. Det är därmed hög tid att sluta dela upp författare efter utgivningsform.

De som gör och de som väntar på någon annan

När man föreläser, särskilt om det man säger blir ifrågasatt, tvingas man slipa på sina argument och kanske nå nya insikter om sina egna åsikter. Nu ska jag resonera lite (eller snarare en hel del) om något jag insett tack vare de här kurserna, hur jag sorterar författare i olika fack och min motvilja mot att gradera dessa. Detta med att etikettera författare och ge de olika etiketterna olika status är något som sysselsätter många har jag insett. Det finns seriösa författare, professionella författare, egenutgivare, indieförfattare, kommersiella författare, skönlitterära och säkert femton olika beteckningar till. Dessutom med vitt skilda uppfattningar om definitionerna. Den grupp man själv anser sig tillhöra är alltid den rätta sorten som är lite fiiinare än de andra som man ser ner på. Ingen verkar inse att den egna definitionen på hög status inte är allenarådande. I vissa kretsar är det status att äga en Porsche, i andra skulle man bli utfryst om man kom körande i en. I vissa kretsar är böcker en konstform som jämförs med andra konstnärsyrken medan det i andra kretsar bara är försäljningssiffror som räknas och där är underhållningslitteratur ofta mer framgångsrik.

Statusen på egenutgivning är en av dessa saker som folk gärna lägger tid på att diskutera. Jag har som princip att aldrig delta i de diskussionerna eftersom jag tycker det är som att diskutera Porsche versus Volvo. De kretsar där Porsche är status kommer fortsätta att tycka att Porsche har högre status än Volvo alldeles oavsett argumenten. Andra förordar sin Volvo, sin Cannondale eller sitt SL månadskort och kommer argumentera för det utan att övertyga varandra ett tum.

Efter de här kurserna känner jag alltmer att om jag måste dela in författare i grupper så går min skiljelinje mellan sådana som gör och de som väntar på någon annan.

torgclown Gör-författarna skriver de böcker de vill skriva. Om gör-författarna saknar något så skapar de det. Vill de sälja böcker skapar de kontakt med sina läsare. Saknar de en bokmässa på sin ort startar de en. Saknar de kollegor startar de ett nätverk. De samlar likasinnade omkring sig för att utvecklas och de är öppna för samarbeten (med förlag, författare och andra).

Deras motsats är författarna som väntar på någon annan. De är skolade i att vänta på tillstånd och bekräftelse från utomstående. För dem är andra författare konkurrenter om förlagskontrakt, litterära priser, recensioner, marknadsföringsresurser och läsare. För dem är det någon annan som borde skapa en efterfrågan på det man vill skriva. Biblioteken borde inte köpa in det som kommuninvånarna vill låna utan bra litteratur och bokhandlarna borde inte sälja böcker de tjänar pengar på utan borde…

Jag är rädd att författare i den senare kategorin har en tuff tid framför sig medan möjligheterna för de förstnämnda är större än tidigare. Själv tillhör jag gör-författarna. Ju mer jag gör, ju mer inser jag är möjligt att göra. Det är en enorm befrielse att jag har tagit mig över tröskeln!

Fokus på väsentligheter

När det gäller min motvilja mot att gradera författare i finhetsskala så består den. Den bottnar i känslan att alla har rätt att nå ut med sina ord till sin publik. En publik som är olika till storlek och form, ibland är den bara närmaste familjen och ibland räknas den i hundratusental men det spelar ingen roll, alla har rätt att skriva och publicera sig. Alla har också rätt att vara nybörjare. Tredje slalomåket blir förhoppningsvis bättre än det första.

Ju längre jag håller på i den här branschen ju starkare känner jag att mitt intresse är att skriva och berätta om mina böcker, något som håller mig mer än sysselsatt. Jag har helt enkelt inte tid över att diskutera och debattera vad andra sysslar med och om deras läsare är ”finare läsare” än mina läsare och vem som har större rätt att vara smakdomare. De som gillar det jag gör är jag tacksam för och de som inte gillar det har tusentals andra böcker att välja istället.

Public service för författare behövs

En del av deltagarna på kursen var inte där för att de tycker att egenutgivning är det nya svarta utan för att de verkar inom områden som inte har så stor försäljningspotential och, förstod jag mellan raderna, har svårt att få nya förlagskontrakt.

Detta fick mig att tänka på vad Thomas Reckmann sa under en debatt jag var med i, att i bokbranschen saknas public service. I film- och tevebranschen kan man alltid pitcha sin idé hos SVT om ens projekt inte är tillräckligt kommersiellt gångbart för de andra kanalerna. I bokbranschen finns ingen motsvarighet. Skriver man lyrik är alternativen i princip att publicera på nätet eller genom eget förlag. Det finns visserligen en hel del stöd och stipendier att söka men tar man exempelvis Kulturrådets litteraturstöd så är det få mikroförlag som får det. Det är några år sedan nu Thomas Götselius berättade hur Kulturrådet aktivt försöker sätta upp hinder för att slippa tröska igenom alltför många egenutgivna böcker. Litteraturstödet är ursprungligen ett branschstöd för att rädda jobb, på samma sätt som att skattemedel har lagts in i varvsindustrin och bilbranschen.

Med tanke på utvecklingen i branschen är det dags att modernisera litteraturstödet. Då tänker jag både på att de stora förlagen säger upp personal medan små förlag och mikroförlag förlitar sig på frilansare. Stöd till mikroförlag kan alltså betyda att fler frilansare får uppdrag. Jag tänker också på att de böcker som inte anses tillräckligt kommersiellt gångbara för de större förlagens affärsmodeller och ges ut på bekostnad av författarna är de som behöver stödet, om stödet ska vara för litterär mångfald.

Myrstacken kvalitet

En annan myrstack är kvalitet. På någon av kurserna luftades en farhåga för bristande kvalitet bland de som inte har någon egen erfarenhet av egenutgivning.

kaffekopp My five cent om kvalitet är följande. För det första finns det ett stort mått av subjektivitet när man pratar om kvalitet och det blandas gärna in tycke och smak. Men om man håller sig till utgivningsmässig kvalitet, sådant som att textens formgivning ska vara sådan att läsaren aldrig tänker på den och att läsandet inte ska störas av för många omedvetna språkliga fel så finns det rätt och fel. En del av dessa beror på okunskap och är något som är vanligare hos debutanter. I takt med att floran av böcker om bokutgivning, antalet kurser och föreningar ökar så minskar dessa och är därmed inte värt att orda så mycket om (förutom förstås att rekommendera alla att läsa #författarboken :)). Det finns ett ord för dåligt utgivna böcker: osålda. De hotar alltså knappast världslitteraturen.

Det finns en annan aspekt som jag inte fick med när jag skrev om kvalitet för tre år sedan, ekonomiska avvägningar. Alla som har skrivandet som hobby, ser det som en konstart eller strävar efter perfektion kan ösa ut hur mycket pengar som helst på att få varje bok att uppnå sin fulla potential. Alla som har böcker som levebröd måste göra en avvägning av budgeten för varje bokprojekt. Det är inte ett linjärt samband mellan insatta resurser och nivå på förbättring utan förbättringarna är störst i början. Låt mig ta ett påhittat exempel om korrläsning. De första tio timmarna kanske korrläsaren hittar 100 korrfel. Nästa tio timmar hittas 30 korrfel. Ytterligare tio timmar genererar tre upphittade korrfel. Ytterligare tio timmars arbete och ännu ett korrfel hittades. Den som strävar efter perfektion behöver i detta exempel lägga minst 50 men kanske för säkerhets skull 60 eller 70 timmar på korrläsning för att verkligen vara säker. Den som nöjer sig med att uppnå ”good enough”-nivå kanske nöjer sig med 20 eller 30 timmar och lägger alltså ut mindre än hälften så mycket pengar på korrekturläsning som den som strävade efter perfektion.

Notera att jag inte lägger in någon värdering i det ena eller andra alternativet. Finessen med att vara indieförfattare är att man kan välja vilket som är viktigast, strävan efter perfektion eller en balanserad budget. För övrigt, om du inte noterade den detaljen så i ”böcker som levebröd”-högen räknar jag in alla förlag(schefer).

Mitt budskap till de av Författarförbundets medlemmar som oroade sig över kvalitet var helt enkelt: anlita samma redaktör och formgivare som du hade på ditt senaste förlag om du är nöjd med dem. Flera av de jag pratade med i pauserna sa att de gjorde just det, fortsatte samarbeta med sin gamla redaktör. Vilket knyter an fint till det jag skrev i punkten ovanför att om staten vill stödja personer som försörjer sig i bokbranschen så bör stödet även kunna gå till mikroförlag som anlitar frilansare eftersom dessa blir allt vanligare.

Självsäljsfobi, professionalism och succéer

2015-04-12-13-57-43-1024x768 En del av deltagarna sög entusiastiskt i sig alla tips jag hade om hur man kan skapa sig en egen författarplattform för att vara oberoende tycke och smak i bokhandel, media och förlag (och på kuppen antagligen bli en mer attraktiv författare för traditionella förlag vars affärsidé är att tjäna pengar på att sälja böcker). Andra led av större eller mindre självsäljsfobi. Ett argument från dessa var att NN och NN (lista på stora författarnamn) behövde minsann inte göra allt själva. En annan deltagare framförde då det tunga argumentet att NN ju faktiskt slitit i många år före framgången. De författarhistorier som syns i media är oftast framgångshistorierna efter att genombrottet har skett. Det är därför lätt att få intrycket av att vissa föds med framgång. I många fall är snarare framgången ett resultat av många års hårt arbete. På tåget ner till Malmö läste jag exempelvis en intervju i Kupé med ena halvan av Filip & Fredrik. I den stod något i stil med att en del tycker att F&F har en privilegierad sits men F menade att få är beredda att arbeta lika hårt för att komma dit de är idag, som de har gjort. De är uppenbart göra-människor, för att knyta an till min indelning ovan.

Att bredda utbudet av historier är en anledning till att vi på dinbokdrom.se dokumenterar ett antal författarkarriärer. Utgångspunkten är de författarintervjuer som Joanna Björkqvist gjorde till Förverkliga din bokdröm 2012Hittills har vi gjort uppföljningsintervjuer med ett urval av författarna 2014 och 2015. Jag hoppas att vi ska orka fortsätta med dessa i fem eller tio år för då tror jag man kan få fram intressanta perspektiv och få följa med ett antal författarsuccéer från starten.

Jag vill också knyta an till något jag skrev 2013 som kommentar till åsikten att alla egenutgivna böcker som (säljer) bra så småningom får ett förlag. Jag skrev då följande.

Nja, förlag har de väl haft hela tiden men de storsäljande egenutgivare vi läser om som signar upp med stora förlag gör det för att deras omsättning blivit så stor att hela deras arbetsdag går åt till utgivning, distribution och kontakt med läsare. För att hinna skriva också behöver de outsourca en del arbetsuppgifter och då finns det fiffigt nog större förlag att göra det till (alternativet hade varit att anställa egen personal). Eftersom dessa egenutgivare dessutom skapat sig en stor läsekrets finns det också ett ekonomiskt underlag att försörja fler än författaren på intäkterna.

Här dyker den gamla missuppfattningen upp att egenutgivare är en person som gör allt själv. Åtminstone är det inte min definition av en egenutgivare (den är istället att en egenutgivare är en upphovsperson som bestämmer över och bekostar utgivningen av sitt verk). Det är bättre att bara göra sådant som man är duktig på eller intresserad av att lära sig och leja ut resten. Rent generellt är det alltid bra att hela tiden väga göra själv mot ”är det effektivare att låta någon annan göra det så lägger jag samma tid på något som genererar större intäkter än vad jag sparat genom att göra det själv”.

Detaljer jag kommer att minnas

stenne-alskans
  • Stenne Alskans satte 500 kr som inledande pris för sin uppslagsbok om hovslageri och eftersom boken säljer sig själv till det priset ser han ingen anledning att sänka. En intressant motvikt mot ”sanningen” att alla böcker alltid ska säljas billigt.
  • Bubbelpåsar är för tunna för presentböcker. Görel Kristina Näslund tipsade om att på Stockholm kartong kan man köpa flak, kostar 6 kr/st och håller upp till två kilo.
  • Ulla Keylings torgclown. Det är lätt att sälja böcker, bara att dra på sig clownkostymen och dra ner på stan.
  • Det råder avtalsfrihet i Sverige, det går alltså att skriva på precis hur ruttna förlagsavtal som helst och det finns ingen konsumentombudsman som kan häva avtalet.
  • Fördelarna med att ha release i Dorotea (eller liknande mindre ort framför huvudstaden), alla kommer, caféet tar fram specialbakverk och alla betalar glatt sitt eget fika.
  • Bibliotek, e-böcker och effekterna av Elibs nya system på intäkterna för mikroförlag är något jag behöver mer statistik på.

Hur gick det för dig?

Det har varit riktigt roligt att hålla de här kurserna. Jag har lärt mig en del nytt, signerat böcker och lärt ut saker jag tycker är viktiga. Jag har fått en hel massa beröm. Har också, tack vare en och annan kulturkrock, nått nya insikter om vad jag tycker är väsentligt.

Jag känner mig också rätt sliten. Jag har släpat kartonger med böcker runt om i landet och i en del fall trollat med knäna då kombinationen stora grupper, små lokaler (Ryan Air har bättre benutrymme) och bredden på deltagarnas erfarenheter och attityder till egenutgivning bjöd på utmaningar. Frågorna varierade exempelvis mellan hur hittar man gratis bilder på nätet till översättares villkor i den nya världen via hur får man in länkar i e-böcker.

photogrid_1431071055318 Var du där? Det vore roligt att höra om kursen ger några långsiktiga effekter. Ett par personer skrev i utvärderingen direkt efteråt att kursen fått dem att tänka om när det gäller den egna utgivningen och jag är nyfiken på att höra hur det går. I väntan på info kanske jag borde börja läsa några av böckerna som jag fick av kursdeltagarna?

Var du inte där men blir intresserad av att gå en kurs? Då ska du hålla utkik här för jag har fått förfrågningar om fler kurser av andra kursarrangörer.

Reflektioner: Fem kurser senare…
Kristina Svensson
Vetenskapskommunikatör, föreläsare och författare som är aktuell med böckerna Författarboken och reseguiderna Mitt Nice och Mitt Provence. Försöker också få fason på presentboken Strövtåg runt Antibes.

Blir på bra humör av gott kaffe, kameran och färgglada nagellack.

Dela gärna inlägg som du gillar eller varför inte prenumerera på info om nya böcker.
Taggar:                         

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.