I torsdags kväll var jag med på ett intressant event med titeln Oberoende aktörer eller refuserade losers på Litteraturhuset i Göteborg. Det arrangerades av Susanne Jansson och Kerstin Ehrlund som gett ut boken Bakut ihop. Jag ska inte skriva ett referat om allt som sades eller av vem men vill ändå dela med mig av några saker som jag fastnade för. Se detta som mina publika anteckningar.

Panelen

Kerstin Ehrnlund, Susanne Jansson, Ylva Olsson och Sara Forsberg, det vill säga de två författarna, illustratören respektive formgivaren i projektet Bakut – bortom vete, mjölk och vanligt socker.

Kristina Svensson dvs jag, representerade föreningen Egenutgivarna.

Thomas Reckmann, journalist och författare till Det perfekta löpsteget.

Elin Johansson, litteraturvetare och skrivlärare aktuell med sin femte bok Paraplyet på sitt eget Seriöst förlag.

Moderator: kulturjournalisten Camilla Larsson.

flyer_bakut

Egenutgivare – för att få göra den bok de ville

Susanne och Kerstin berättade öppenhjärtligt om sin resa mot egenutgivning. De började med att de skrev synopsis och stämde träff med en förläggare på Bokmässan. Förlaget var intresserat men ville ha ett bredare tilltal. Susanne och Kerstins vision var dock något helt annat än en bok med färgbilder av leende kockar i stärkta förkläden och perfekt tillfixade rätter. Med deras bok vill de inspirera till eftertanke och diskussion runt vad matindustrin ger oss för matnormer. Att de ut boken själv, och få den helt i enlighet med deras idéer, var det rätta valet för dem.

Fotografen fixade kompromiss

Thomas Reckmann trivdes med samarbetet med förlaget (Bonnier fakta) under arbetet med Det perfekta löpsteget, särskilt uppskattade han redaktören som tipsade om avsnitt han skulle skriva mer eller mindre om. Han kände att förlaget och han delade samma vision för boken. De hade dock lite olika åsikter om bokomslaget. Hans vision var en bok med stort estetiskt fokus och han ville ha en kvinnlig modell på framsidan för att hon hade det snyggaste löpsteget. Medan förlaget menade att boken skulle sälja bättre med en man på omslaget. Fotografen fixade en kompromiss genom att ordna en snygg bild med både man och kvinna på bilden.

70 huvudet i väggen och ett ja

Alla närvarande författare arbetar med PR för sina böcker oavsett utgivningsform. Det var först när Thomas drog i lite egna kontakter som Det perfekta löpsteget började synas i media. Susanne uttryckte det som att man kör huvudet i väggen 70 gånger sedan får man ett ja och efter ett par veckor har man fått ihop några ja.

Stulna bokidéer

Susanne och Kerstin förde initialt diskussioner med två förlag. En av anledningarna till att förlagen var intresserade var just att ämnet boken handlade om inte fanns på marknaden. Men till sist bestämde de sig alltså för att köra eget. Som av en händelse dök det ett tag senare upp böcker på samma tema som deras från båda de förlag som de hade diskuterat med. Mer om detta finns i en intervju i tidningen Filter. Idag bryr de sig inte, de fick göra den bok de ville.

Kreativa samarbeten mycket värda

Susanne och Kerstin berättade att de inte trodde att de skulle ha orkat genomföra projektet ensamma och hade stor nytta av att vara två. De hade också hjälp av Ylva och Sara som var mycket delaktiga i processen. De senare fick bestämma sitt eget pris och även om det inte gick att ta ett pris som motsvarar nedlagt arbete så uppvägdes det av nöjet att få delta i ett kreativt projekt. De bestämde också själva hur många timmar de var beredda att lägga ner för ersättningen.

Hellre kollegor än unik

Elin var inne på något liknande, att det är viktigt att ha kollegor. När hon startade sitt förlag var hon 20 år och det var ovanligt med egenutgivare. Hon stack ut och folk tyckte att hon var cool. Hon är förstås fortfarande lika cool men nu har hon fler kollegor, något som hon uppskattar.

Motsvarigheten till public service saknas i bokbranschen

Det gjordes flera jämförelser mellan bokbranschen och filmbranschen och en av dem är att som frilansare i filmbranschen så finns alltid public service. Det vill säga om TV4 säger att ens projekt är intressant men det är inget som de kan använda för att sälja annonser så kan man vända sig till svt. Men i bokbranschen finns ingen motsvarighet, antingen är projektet kommersiellt eller inte.

Vi fick också veta att så kallad smal film visserligen inte får lika många biobesökare som de som marknadsförs mest, men i förhållande till sin marknadsföringsbudget drar de faktiskt fler besökare.

Förlagens egenutgivningsplattformar fiffiga

Ett förslag på varför traditionella förlag startar egenutgivningsplattformar är för att lösa hanteringen av alla manus som skickas in. Idag kostar hanteringen av manushögarna förlagen pengar. Manusen ska sorteras, läsas och besvaras. En egenutgivningsplattform är ett briljant sätt att förenkla hanteringen. De förhoppningsfulla författarna får istället betala för att publicera sina manus för en publik och publiken får stå för sorteringen. Förlaget har förstås full koll på vilka böcker som säljer och det är inte alltför långsökt att det är dessa som företaget sedan kommer att erbjuda förlagskontrakt på det ”riktiga” förlaget.

GB-glass

Går du in i en kiosk för att köpa en glass är chansen stor att du stöter på GB:s utbud. En del trotjänare har varit med i många år men varje säsong presenteras några nyheter. Är GBs glass kvalitet? Det är klart att den håller en viss jämn standard och konsumenten vet vad man får när man köper en GB-glass. Köper man istället en glass från det lilla gårdsmejeriet vet man inte vad man får men det kan visa sig vara den godaste smakupplevelsen den sommaren. Ungefär så ser bokbranschen ut idag. GB dominerar men det betyder inte att deras glassar är allas favorit. Och den riktiga innovationen och nytänkandet kommer kanske inte därifrån.

Bakut

photogrid_1427626829692 Boken Bakut påminner mig spontant om Tassajaras brödbok som är skriven av en zenpräst, inte innehåller ett enda foto och är den enda bakbok som jag någonsin använt mig av.

Utan att ha läst hela Bakut är detta uppenbart en bok som mår bra av att ges ut av oberoende författare eftersom den bland annat tar upp de starka kommersiella krafter som påverkat vår diet och vänder sig mot detta. Istället vill författarna inspirera alla att tänka själva och gärna bortom ”så har vi alltid ätit”, vilket betyder så har vi ätit de senaste femtio åren.
På sitt sätt en mission som är rätt lik den jag ofta stöter på i indierörelsen.

Edit 30 mars 2015: Var lite snabb med publiceringen igår och har idag genomfört en del justeringar av texten, mest av språklig natur.

Referat: Självständiga aktörer eller refuserade losers?
Kristina Svensson

Vetenskapskommunikatör, föreläsare och författare som är aktuell med böckerna Författarboken och reseguiderna Mitt Nice och Mitt Provence. Försöker också få fason på presentboken Strövtåg runt Antibes.


Blir på bra humör av gott kaffe, kameran och färgglada nagellack.


Dela gärna inlägg som du gillar eller varför inte prenumerera på info om nya böcker.


Taggar:                                     

5 reaktion på “Referat: Självständiga aktörer eller refuserade losers?

  • Pingback: Några tankar kring "självständig aktör eller refuserad loser"-kvällen - Seriöst FörlagSeriöst Förlag

  • 5 april 2015 kl. 22:03
    Permalänk

    Intressant jämförelse det där med glassen. Men vad gör man om det finns dom som påstår sig vara glassexperter och de enda som kan avgöra om glassen är god eller inte. Varken du eller jag kan avgöra med vår egen smak om vi tycker om glassen eller ej, påstås det.

    Svar
    • 6 april 2015 kl. 09:59
      Permalänk

      Gillar du lakritsglass? Ät då lakritsglass, njut av din lakritsglass och skit fullständigt vad andra anser om lakritsglass. Vad spelar det för roll om folk utser sig till smakdomare? Smakar lakritsglassen sämre för det?

      Svar
  • 6 april 2015 kl. 16:30
    Permalänk

    Problemet är bara att det finns ingen lakritsglass, som jag faktiskt älskar, därför att smakexperterna anser att lakritsglass är dålig kvalité och ser därför till att den tas bort från marknaden. Eller för att översätta till litteraturen finns det dom (tydligen t.ex. bibliotekarierna enligt utsago på facebookgruppen) som anser sig ha bättre förmåga att avgöra vad som är kvalité än vi vanliga människor. Det dom anser är ”dravel” kan ju vara lakritsglass.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *