Ett nytt år är en lämplig anledning att vända blad och se sig om efter nya möjligheter. Oavsett hur väl man trivs med sin arbetssituation är det bra att med jämna mellanrum stanna upp, reflektera över vad man sysslar med, vart man vill och i denna process uppdatera sitt CV. Jag håller på med detta just nu och tänkte berätta hur det går och hur jag tänker.
Curriculum Vitae eller meritförteckning
När jag skriver CV menar jag å ena sidan den korta sammanfattningen av yrkeserfarenheter. Å andra sidan tänker jag på hela paketet som hör ihop med CV.t. Det vill säga att lista allt man har gjort, vad man kan och sedan välja ut vad som ska lyftas fram i sammanfattningen beroende på vart man vill i framtiden. Att skriva en kort CV kräver mer jobb än att skriva en lång biografi eller komplett meritförteckning. Snarare kan man börja med den långa biografin och sedan skriva sammanfattningen. Ju äldre man blir, ju fler erfarenheter har man att välja ut exempel ifrån. Om man vill kan man skriva flera versioner av sitt CV för att vinkla dokumentet åt olika håll beroende på vilken tjänst man söker. En gång i tiden gjorde jag det, men idag är jag bekvämare och vill ha en enda sammanfattning som funkar för alla tillfällen.
Svenskt eller anglosaxifierat CV
För tio år sedan läste och diskuterade jag CV:n varje vecka. Vi var ett gäng som lämnade HR på AstraZeneca i samma omorganisation. Några av oss träffades regelbundet hemma hos mig för något som i min kalender gick under benämningen ”CV-stuga”. Vi fikade, läste varandras CV och gav varandra feedback.
En av de saker vi diskuterade var om vi skulle lyfta fram vad vi åstadkommit eller vad vi lärt oss i olika roller. Det vill säga om vi skulle vara svenska eller anglosaxiska i upplägget. Vi kom från en miljö som var starkt påverkad av anglosaxiska influenser. Den omorganisation som gjorde oss överflödiga var en sammanslagning av HR i USA, Storbritannien och Sverige. Innan omorganisationen fanns det en som jag i respektive land, efteråt en för hela världen. Det blev, föga överraskande, personen i USA som drog det längsta strået.
Jag har inte grävt fram det CV jag skrev då men jag hittade en version från 2014 och det verkar onekligen som om jag valde ett mellanting med stark inspiration från USA. Blir du nyfiken på mer information om skillnaden, läs mitt blogginlägg 6 skillnader på svensk och engelsk profil på LinkedIN.
Enkelt och rakt språk eller ”CV:siska”
Om jag för tio år sedan ägnade mycket tid åt mitt CV så kompenseras det med att dokumentet legat bortglömt i min dokumentmapp i många år. När jag i november plockade fram det för att damma av det så var det mer än tre år sedan det senast öppnades. Mitt första intryck var att jag bara behövde byta foto och lägga till några böcker så skulle det vara aktuellt. Det vill säga att inga erfarenheter från mina betalda uppdrag de senaste tre åren var värda att ödsla ord på i mitt CV.
Efter en del stirrande på dokumentet slogs jag av insikten att språkbruket var ett annat än jag skulle valt idag. Speciellt delarna där jag presenterar min profil. Jag beskrev mig som varumärkesbyggande kommunikatör och coachande ledare. Eller vad sägs om de här godingarna?
- Med genuint engagemang för individen motiverar och inspirerar jag andra till handling.
- Jag utövar situationsanpassat ledarskap med fokus på att motivera och utveckla människor i medgång och motgång.
En gång i tiden var jag säkert väldigt stolt över dessa formuleringar. Idag tycker jag att dessa meningar är onödigt tillkrånglade. Därför skrev jag om dem. I slutändan hade jag skrivit om i princip hela dokumentet. Alla adjektiv utgick och allting som skulle kunna passa i floskelbingo försvann också. Det spelar ingen roll om jag verkligen har unika insikter i ett eller annat, sådana ord ska ändå inte stå i mitt CV.
Skillnad på vad jag kan och vad jag vill göra
Det dokument jag kallar för mitt CV är i princip två dokument i ett. Dels är det en klassisk sammanfattning, dels har jag listat en del arbetsuppgifter som jag skulle kunna tänka mig. Det är den delen jag lagt mest tid på att skriva om. För vid närmare eftertanke tyckte jag att en del av de arbetsuppgifter jag hade listat var sådana som jag skulle kunna göra, men det var varken det som jag verkligen är bra på eller sådant jag skulle vilja göra mer av för att bygga min kompetens för framtiden. Det här blev särskilt tydligt när jag gjorde bilder i Canva med mina tänkta uppgifter. Det var visserligen saker jag kan göra om jag är desperat för att kunna betala hyran. Men om jag ska lägga tid på att marknadsföra mig själv är det ju bättre att börja med sådant jag brinner för. Det är först om det är helt kört att hitta arbetsuppgifter jag verkligen vill göra som jag bör annonsera andrahandsalternativen.
Detta gäller särskilt om mina andrahandsalternativ är relativt dåligt betalda uppdrag med stark konkurrens. Dessutom kan det som är andrahandsalternativ för mig vara drömuppdrag för någon annan. Och då är det mycket bättre att de får de uppdragen än att jag sitter där och känner mig felplacerad. Ett sådant exempel är att skriva kortare uppdragstexter. Jag är inte helt oäven som skribent. Men det är för att jag är en duktig berättare som kan förmedla nästan i princip vad som helst till vilken målgrupp som helst. Under min karriär har jag gjort det med utställningar, teater, webbsajter, böcker och andra texter. Jag har formulerat mig till alla åldrar från små barn till pensionärer. Med andra ord är det skrivna språket ett av mina tillgängliga verktyg för att förmedla en historia. Men jag är helt värdelös på grammatik och min användning av skiljetecken lämnar mycket övrigt att önska. Det finns helt enkelt många som är betydligt starkare än jag på att skriva. Det är därmed en dålig idé att jag skriver skribent på mitt visitkort. Det här är en ganska underhållande insikt för den som till övers minns mina långa utläggningar för några år sedan varför jag skrev skribent istället för författare på visitkortet.
Som man frågar får man svar
Ett vanligt inslag när man går olika typer av chefskurser är att fråga sina chefer, underlydande och kollegor om vad de uppfattar att man är bra på. Å ena sidan är det fint att få feedback, å andra sidan kan den feedbacken vara helt oanvändbar. Det beror helt på vad som efterfrågas och vad de tillfrågade svarar. Tittar man på min LinkedIn-profil så är min starkaste kompetens Employer Branding. Det beror på urvalet av personer som svarat. De flesta som intygat min kompetens är personer jag jobbade med när jag var ansvarig för Employer Branding på AstraZeneca i Sverige. Hade listan skapats fem år tidigare kunde den toppats av drivkrafter för innovationer istället. Fem år senare skulle det kanske stått egenutgivning. Frågar jag några av kollegorna på ett av mina nuvarande uppdrag skulle de antagligen säga att jag är jättebra på att skriva. Svaren beror alltså på vem jag frågar. De har alla rätt utifrån sin horisont. Men bara för att jag råkar skriva några hyfsade nyhetsbrev betyder inte att det är toppen av min förmåga. Det kan ju vara så att jag helt enkelt är förbaskad duktig och mångsidig.
Hur ofta jag får ett visst svar beror också på antalet som sett mig i olika roller. En av mina underlydande på AstraZeneca-tiden har i efterhand sagt att jag är den bästa chef hen någonsin har haft. Det är något jag verkligen värdesätter då jag la ner mycket energi på att vara en bra chef. Det är bara en enda person som sagt det medan många fler har sagt positiva saker om mina böcker. Men det beror på att det är flera tusen som läst mina böcker, vilket är betydligt fler än som har personliga erfarenheter av mig som chef.
En effekt av ovanstående är att jag hävdar att det är måttligt användbart att fråga andra efter vilka kunskaper de anser att man har. Dessutom är egenskaper och nätverk betydligt viktigare än kunskaper. Annorlunda uttryckt: Det spelar ingen roll vad jag kan idag, det handlar helt om vad jag kan lära mig. Kunskap är något man ackumulerar kontinuerligt längs livet. Behövs särskilda kunskaper för ett visst jobb eller uppdrag så finns den kunskapen ett par knapptryckningar bort, på Wikipedia eller i ett YouTube-klipp. Finns de inte där, så finns det hos någon människa och då gäller det att känna någon som känner någon att fråga. Det väsentliga är att jag vet var jag ska leta eller vem jag ska fråga.
Bra att ha citat som stärker ens självreflektion
När det gäller vad man är bra på kan självreflektion vara väl så bra, eller snarare bättre, än att fråga människor man jobbar med. Det är dessutom bara jag som vet var jag vill vara om tio år och kan planera vad jag behöver göra och lära mig för att ta mig dit. Det är dock inte fel att skaffa citat som stärker det man själv vill lyfta fram. Facebooks minnes-funktion påminde mig häromdagen att jag hade delat det här omdömet efter en kurs.
»Jag vet inte när jag senast råkade på en så på samma gång kunnig, underhållande, kvick och humoristisk person som du. Hade stort utbyte av dagen och ditt ja utomordentliga ledarskap.«
Jag önskar att jag mindes vem som sa det och hade frågat personen om jag fick publicera det med personens namn. För det är en sak att jag säger att jag är bra föreläsare, det är en annan sak om jag har referenser som kan säga detsamma. Det är samma sak när man skriver en bok, det är bra att ha citat från kända personer som kan intyga att boken är det man anger.
Mina styrkor
När jag reflekterar över vad jag är bra på så är det följande.
- Att samla in stora mängder fakta, strukturera upp dem i lämplig ordning beroende på målgrupp och presentera dem. Delar av detta är något som AI kanske kommer vara bättre på än människor i framtiden. Men det här med att väva in personliga anekdoter tror jag robotar får svårt med.
- Planera, genomföra och utvärdera stora och små projekt. Mitt första större projekt var damföreningen Ypsilons 30-årsjubileum 1992. För mig är det så självklart att planera projekt att jag tror att alla föds med den kunskapen. Har med åren lärt mig att så ej är fallet.
- Påverka människor. Vanligen märks det på ett möte om jag deltar eller ej.
En kombination av punkterna ett och två är min största tillgång som författare. Varje bokprojekt sträcker sig över flera år med många olika faser. Alla kräver dock struktur och kunskapsinhämtning. Kombinerar vi istället punkterna två och tre blir jag en bra gruppledare.
Utifrån detta så är min senaste beskrivning av mig själv denna.
Vetenskapskommunikatör, föreläsare och författare som gillar att berätta, förbättra och förändra. Skapar struktur i projekt och motiverar andra till handling. Är övertygad om att samarbete lönar sig i längden.
Blir på bra humör av att lära mig nya saker, av att fota rimfrostiga träd med skidor under fötterna och av färgglada nagellack. Planerar ständigt nya bokprojekt. Börjar varje dag med kaffe och Google Analytics.
Konstant nyfiken på nya uppdrag som konsult eller anställd. Helst platsoberoende men tar gärna kortare uppdrag på plats i Göteborg, Stockholm eller andra orter
Den kommer garanterat att ändras längs vägen. Jag är heller inte i mål med processen vad jag ska kalla mig själv. Just nu använder jag rubrikerna mötesledare, berättare och projektledare. Men jag är inte helt nöjd med dem (heller) så jag klurar vidare. Men jag sätter punkt här för denna gång. Bilderna i inlägget är alla från olika jobbsammanhang med av väldigt olika ålder.
- Ett år runt Antibes december: karusell på fransk julmarknad - 1 december 2024
- Ett år runt Antibes november: soluppgång i Medelhavet - 1 november 2024
- Mina perspektiv på hållbarhet i industri, turism och bokbransch - 27 oktober 2024
Pingback:Skriv ditt liv och ge ut dina memoarer | Förverkliga din bokdröm