Läser du boktips eller recensioner innan du väljer vilka böcker du ska köpa? Eller driver du en egen bokblogg där du delar med dig av dina åsikter om böcker? Då är du långt ifrån ensam. Det finns lika många åsikter om böcker som det finns läsare. Och att diskutera böcker är nog lika gammalt som konsten att trycka dem. I förra veckan gavs ett perspektiv på litteraturkritik under årets Adam Helms seminarium på Stockholms universitet. Här är mina anteckningar från seminariet.
Årets seminarium presenterades så här.
Vem behöver kritiken och vem läser den? Skrivs den av etablerade ’smakdomare’ eller underbetalda frilansare?
Rör vi oss från essäistik och egen verkshöjd mot PR, ”tyckande” och konsumentupplysning?
Vad handlar kritiken om, utöver verket den behandlar? Är det litteraturen, samhället eller kritikern själv?
Kan vi, i takt med att kulturredaktioner läggs ner eller slås samman, se kritiken ta plats på nya arenor? Och hur påverkas i så fall det offentliga samtalet?
Litteraturkritik har alltid varit i kris
Första talare, Lina Samuelsson har disputerat på avhandlingen Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006. Hon började med att slå fast att det här med att litteraturkritiken är i kris, det är någon form av självuppfyllande myt som varit i svang länge. Redan 1930 sa Virginia Wolf att recensionerna blev kortare, sämre och färre.
Däremot har litteraturkritiken förändrats. 1906 innehöll en recension långa referat av handlingen. De var en typ av konsumentupplysning och hade man läst recensionen kunde man sedan hoppa över boken. 1956 var det tvärtom närmast nödvändigt att ha läst boken för att begripa recensionen som var en tolkning av boken. 2006 handlade recensionerna mer om kritikerns upplevelse av boken. Ordet ”jag” förekom ofta i första raden. Intresset för författaren som person hade också ökat.
Nästa talare, tidskriften Respons chefredaktör Kay Glans, tycker att många recensionerna idag är alldeles för lika krönikor. Recensenten sätter sig framför boken vilket kommer i vägen för objektiviteten. Kay Glans berättade att Respons kan arvodera sina recensenter tack vare stöd från olika stiftelser. De böcker de recenserar är kvalificerade fackböcker och att recensera dem kan falla under universitetets tredje uppgift.
Kritiken den del av kulturjournalistiken som har det tuffast
Åsa Beckman berättade att när hon började på DN 1990 var förstämningen stor, man hade just tvingats göra sig av med firmans företagsplan och båt. Det gick dock bra att skicka 7-8 personer på reportageresa till Ruhr-området en vecka. Det är andra tider idag. Och just litteraturkritiken är den del av kulturjournalistiken som har det allra tuffast. Beckman menade dock att kritiken är en viktig del av det kulturella kretsloppet.
Recensenten Isabelle Ståhl gav ett exempel på effekterna av de ständiga neddragningarna. På ett av sina vikariat gick hon upp i vikt av all tårta som åts för att fira av folk som slutade. Hon tog också upp att alla vikariat leder till att recensenterna inte vågar ta ut svängarna och skriva vad som helst. Det gör också att man inte har några kollegor utan bara konkurrenter. Ståhl sa också att många recensioner idag liknar baksidestexten alltför mycket.
Paneldiskussion om litteraturkritik
Från vänster Martin Kaunitz (förläggare Bonniers), Isabelle Ståhl (recensent SvD), Kay Glans (chefredaktör Respons), Lina Samuelsson (fil dr), Åsa Beckman (DNs kulturredaktion) och på änden dagens moderator Malin Nauwerck.
Under paneldiskussionen togs fler aspekter av litteraturkritik upp. En är att recensioner säljer böcker, fast ingen har exakt kartlagt sambandet. En annan vikten av att förlaget har ett starkt varumärke för att böckerna ska bli recenserade. Åsa Beckman från DN menade dock att idag är små förlag lika professionella som de stora och har därmed samma möjligheter att få sina böcker recenserade.
Sedan 2006, vilket var sista året i Lina Samuelssons studie, har antalet landsortstidningar med en kulturredaktion minskat. Därmed både antalet möjligheter för nya recensenter att etablera sig och kunna leva på professionen litteraturkritik minskat. Minskat har även förlagens möjligheter att få böcker recenserade. Ett exempel från publiken var att när Nationalencyklopedin publicerades recenserades vartenda band men när verket Sveriges historia gavs ut recenserades ingen del.
Bokblogg – evig recension men okänd räckvidd
Bokbloggar nämndes. Fördelen med en recension på nätet jämfört med en i en tryckt tidning är att den som finns på nätet har lång livslängd och det finns möjlighet till dialog. Det är dock svårt för förlagen att värdera bokbloggarnas räckvidd. Tidningar har upplagesiffror att luta sig emot. Många bokbloggare vill exempelvis ha Lars Lerins senaste bok men vilka lönar det sig för förlaget att skicka till?
Avrundar med en lista från Lina Samuelssons föredrag om recensenternas bakgrund. Hon berättade att litteraturrecensenten har ungefär samma snittålder 1906, 1956 och 2006 och att oavsett vem som skriver så går det alltid att avfärda vederbörande.
- En författare – äsch, hen vill bara såga ner sina kollegor.
- En icke författare – äsch, inte proffs
- En heltidskritiker – äsch bara en tyckare
- En journalist – äsch, kan ju inget om skrivandets konst
- En akademiker – äsch, är ju tråkig.
Det var en sammanfattning av några av de saker som jag noterade på årets Adam Helms seminarium. Var det någon mer där som kan berätta något jag missade?
Är också nyfiken på din åsikt om litteraturkritik. Har du någon favoritrecensent vars råd du följer (eller tvärtom, undviker läsa sådant som vederbörande hyllar)? Blogg som du läser för att få boktips? Berätta gärna.
Notera att texten även är publicerad hos Lava.
- Ett år runt Antibes november: soluppgång i Medelhavet - 1 november 2024
- Mina perspektiv på hållbarhet i industri, turism och bokbransch - 27 oktober 2024
- Ett år runt Antibes oktober: höstfärger i bergen - 1 oktober 2024
Framför allt vore det intressant om någon undersökte bloggosfären och sökte efter de där legendomspunna sambanden mellan recension och försäljning.