En och annan människa har fastnat på minneskortet sedan jag år 2000 köpte min första digitalkamera, exempelvis IK Sterns åkare i Vasaloppet och några kompisar som behövde visitkortsfoton. Men människor hör ändå till undantagen i min fotografkarriär. I princip har jag koncentrerat mig på att dokumentera vackra tillfällen när de har uppstått. Antalet morgnar jag klivit upp i ottan för att fånga morgondimma, soluppgång eller rimfrost kan jag inte längre hålla ordning på. I vår har jag dock fotograferat människor i långa banor inom mitt stora kommunikatörsuppdrag och jag har fotograferat scener med och utan människor till en presentbok med arbetsnamnet Från Ljugarbänken i Täby. Båda fotouppdragen har gett mig nya lärdomar. Jag tänkte anteckna några av de som kommer från presentboken.

Typisk Kristina-bild: morgondimma över Rönningesjön i Täby.

Presentbok med Täbybilder

I #författarboken finns många tips på hur man kan sälja en bok. Ett förslag är samarbete, att ett antal personer slår ihop sina nätverk och därmed når ut bredare än vad var och en skulle gjort på egen hand. Denna variant förutsätter att alla som deltar har läsare att bidra med, exempelvis via e-postlistor, välbesökt blogg, stort nätverk i sociala medier, många läsare av tidigare böcker eller upparbetat deltagande i mässor.

En annan idé är teorin om de tusen böckerna, att det krävs 1000 sålda exemplar i en samlad population för att få igång snöbollen, att boken blir rekommenderat tillräckligt ofta för att försäljningen ska ta fart.

Idén till samarbetsprojektet Från ljugarbänken i Täby är inte min. Däremot är jag initiativtagare till nätverket Täbyförfattarna där idén uppstod. Orsaken till att jag valde att engagera mig i projektet är ovanstående teorier om bokförsäljning. Jag är också övertygad om att en snyggt tryckt, snyggt layoutad presentbok med tydlig lokal förankring har potential att sälja bra.

Ekonomiskt sett kommer boken aldrig att bli någon bra affär, även om den skulle sälja aldrig så bra, eftersom intäkterna är tänkta att delas på alla deltagare oavsett insats (planen var att alla skulle bidra lika mycket). Men boken har ett till syfte. Mellan bilderna finns det nyskrivna noveller i olika stilar. Gillar läsaren någon novell så finns det information om den författarens övriga produktion. Detta gör att boken, om den blir spridd, kan fungera som skyltfönster för de medverkande författarna. Indirekt kan den alltså leda till ökade intäkter i form av ökad försäljning av andra böcker.

Nog om syftet med projektet, detta inlägg skulle inte handla om bokförsäljning eller boken. Istället skulle det handla om fotografering och vad jag lärt mig.

Bilden: Eva Heljesten med rekvisita utanför Täby Centrum

Misstag 1: feltänkt information till kollegorna

Varje novell i boken inleds med namnet på den plats i Täby där den utspelar sig samt en stor bild av platsen. Ibland anspelar bilden istället på innehållet i novellen och i något fall både ock. Ett par av novellbilderna är inte foton utan photoshop-verk av Mats Björkman.

Vi är tre fotografer i projektet, Eva Heljesten, Eva Langrath och jag själv. Vi har haft riktigt roligt ihop. Vårt första misstag var att vi gav våra medförfattare fel förväntningar på de där bilderna med novellanknytning. Vi ville involvera alla i arbetet och bad därför de andra författarna komma med önskemål på sina bilder. Det var kanske inte så smart. Vi som fotografer vet om att ett visst väder inte kommer på beställning och att det kan ta åratal att fånga en vy i ett visst ljus. Om den önskade bilden dessutom kräver närvaro av hästar, tåg eller människor i viss mundering, ja då blir det ännu mer komplicerat. Är man inte van vid detta utan tänker i banor av en tecknad illustration, som ju kan göras precis enligt önskemål, kan man bli besviken över att inte fotograferna lyckats fånga exakt önskad scen, trots att fotografen lagt en arbetsdag eller två (eller mer!) på att ta bilden.

Vår önskan att göra alla delaktiga ledde till en del förklarande från vår sida. Rent generellt är det snabbare att byta årstid i en novell än på en bild som i övrigt är bra. Vi har dessutom en helhet att ta hänsyn till, medan författarna kanske mest ser till sin novell. I princip alla förstod detta men vi kunde lagt upp kommunikationen annorlunda.

Glad upptäckt 1: glatt återseende av bilder i fotoarkivet

De flesta av bilderna i boken har inget med texterna att göra utan har valts ut för att de visar upp någon aspekt av Täby. Vi har jobbat hårt med att få en bredd i geografisk spridning, årstider och motiv. Vi har närbilder, landskapsbilder, vackra bilder och intressanta bilder. Vi har försökt att pricka av varenda pinal som är känd eller typisk för Täby på något sett.

Dessa bilder har sedan parats ihop med andra i bilduppslag. Något uppslag har tema religion, ett annat har Täbys vikingakvinna Estrid som gemensam nämnare, i ett annat binds bilderna ihop av formen på bilderna och ett tredje har en humoristisk touch. Varje uppslag ska ha någon detalj som gör att betraktaren kan fastna, stanna till och titta en stund. Ofta är dessa detaljer i form av djur eller människor.

Vi har haft en lång rad med kreativa möten där vi matchat ihop bilder med varandra. Till dessa möten har jag gjort en riktig djupdykning i mitt fotoarkiv och lagt några dagar på att gå igenom de senaste fyra årens bilder från Täby. Det var många glada återseenden när jag hittade igen en del riktiga kanonbilder som jag hade glömt bort. Jag har verkligen promenerat många mil i Täby. I första varvet plockade jag ut de allra bästa bilderna – om de skulle stått för sig själva. När vi började pussla ihop bildsidorna så upptäckte vi att ibland är det inte den bästa bilden från en viss plats som behövs utan en som stämmer med övriga bilder på sidan. Det finns vissa motiv som jag grävt fram bilder tagna vid fem-sex olika tillfällen innan vi hittat bilden som passade in med övriga. Vilket inte alltid är den bild som skulle göra sig bäst som förstoring på en vägg.

Bilden: första versionen av karta med novellerna utprickade. Gjord på uppstartsmötet 8 april 2015. Sedan dess har en del lämnat projektet och andra har tillkommit.

Misstag 2: glömt att en del är bild-döva

Fotografering är en konstart med dyr utrustning. Ju dyrare utrustning ju bättre förutsättningar, men det är ändå den som står bakom kameran som avgör hur bilden blir. Precis som inom musik har en del mer fallenhet för detta än andra och övning ger färdighet. Jag är ingen världsstjärna som reser jorden runt och ger konserter. Jag är snarare en bruksmusikant som övar varje dag, spelar regelbundet i band och någon gång emellanåt ger en solokonsert för en mindre publik. Jag har sålt enstaka separata bilder men de flesta av mina sålda bilder återfinns som illustrationer till texter jag skrivit i böcker och i tidningar. Eftersom jag hela tiden strävar efter att bli bättre ligger mitt fokus på att se vad stjärnor gör och jag glömmer bort att det finns de som är tondöva. Som inte hör när toner skär sig. Eller kan se skillnad på en medioker, bra och fantastisk bild. Om tondöv person har självkännedom och vet om detta är det inga som helst problem. Det blir jobbigare om bilddöv individ har svårt att höra, förstå och acceptera ordet nej. Då kan mycket tid och energi förloras på att förklara varför vederbörandes bild inte håller måttet, fortfarande inte håller måttet och inte blir bättre av veckors tjatande. Självklart är det är mest synd om den tondöve men om syftet är att ta fram en säljbar bok behöver både bilder och texter hålla en viss nivå och precis som flera varvs redigering av texter ingår så ingår det att rata tusentals bilder. Jag fattar att denna typ av tröstlösa diskussioner antagligen ingår i alla projekt, men jag som lider av konstant tidsbrist har dåligt tålamod med saker som slukar tid utan att leda någonstans.

Glad upptäckt 2: vad kul det är att fotografera scener

Äntligen har jag kommit till dagens huvudpunkt, det som har varit oväntat roligt och utvecklat mig som fotograf. Förutom grävandet i våra respektive fotoarkiv har vi alla varit ute på helgerna under våren för att ta nya bilder till projektet. Både av sådana företeelser som vi saknade och av scener som kan illustrera novellernas innehåll. Och det har varit fantastiskt kul. Ibland har våra aktiviteter fått omgivningen att lyfta på ögonbrynen. Som när Eva L i veckan försökte fotografera en bortglömd scarf på ett Roslagsbanespår mitt i rusningstrafik och flera hjälpsamma personer försökte plocka upp scarfen. Eller när jag och Eva H sprutade ketchup på golvet i busshallen utanför Täby Centrum (en bild som vi eventuellt behöver ta om med en liter svinblod istället, projektets veterinär har lärt oss att ketchup har fel konsistens).

De här övningarna har vi gjort när vi haft möjlighet, inte väntat på de rätta väderfenomenen. Detta har tvingat mig att göra det bästa av platsens förutsättningar just då. En gång när vi halkat två timmar genom en skog till ett vindskydd som är med i en novell visade det sig att mina övningsbilder, när jag gick runt före själva fotograferingen och letade vinklar, blev dagens bästa bilder. Det har också varit roligt att ta med rekvisita och se vad det kan göra med en bild, något jag kommer att fortsätta med i ett helt annat sammanhang.

Till sist så har vissa saker återkommit som jag varit med om förr. För fyra år sedan skrev jag om bokomslaget som nästan blåste bort: när jag och Joanna Björkqvist skulle fotografera en scen till Förverkliga din bokdröm. Vi i Täbyförfattarna har gjort samma sak, tagit en gruppbild av författarna till bokomslaget med hjälp av stativ och självutlösare. Återanvändning av idéer är bra, särskilt när de första omslagsskisserna som byggde på typiska Täbybyggnader ratades av gruppen. Till gruppbilden använde vi min kamera då jag har bästa kamerahuset. Det var rätt långt mellan stativet och den plats där jag skulle stå och försöka se avslappnad ut så jag fick dagens motionspass.

Bilden: Ett utsnitt ur en ratad bild från omslagsfotograferingen. Liggande är vår eminenta redaktör Jenny Forsberg som sett till att alla texter håller publiceringsmässig kvalitet (här har hon bloggat om sitt redaktörsjobb). Stående i hatt Eva Heljesten, utan hatt jag. Sittande är den tredje fotografen Eva Langrath.

Värt att komma ihåg för framtiden

  1. 10 000 bilder. En illustrerad bok kräver ett rejält fotoarkiv att hämta bilder ifrån, runt tio tusen bilder per bokprojekt. Varje viktigt motiv bör finnas i stående och liggande format i flera väder och årstider. Det behövs också alla upptänkliga motiv, även vardagliga.
  2. Bilderna först. Det är enklare att byta årstid i en novell än på en bild. Det kan vara mer tidseffektivt att ta bilderna först och sedan låta folk skriva texter som passar till dem.
  3. Rätt samarbetspartners. Om foton är inblandade behöver deltagarna antingen ha bildkompetens eller respektera andras bildkompetens. Det blir överhuvudtaget en roligare resa om alla drar åt samma håll.
  4. Tagga bilderna. Ge bilderna etiketter eller namn så att de går att hitta igen utan arkeologiska utgrävningar. Det är också fiffigt att använda samma namn hela tiden och vara särskilt noga med första bokstaven ifall man sedan sorterar dem i bokstavsordning. Skylt, kul skylt samt Täbyförfattarna skylt hamnar inte bredvid varandra.
  5. Färgstark rekvisita. Människor och rekvisita höjer bildens värde. Även bilder som i första hand ska visa upp ett landskap blir roligare med någon kul detalj någonstans i bilden.
  6. Flera ögon. Är man tre personer när man ska vaska ut vilken bild ur en serie som är den allra bästa och alla tre samtidigt utropar: den ska vi ha!, då kan man vara rätt säker på att man valt rätt bild och behöver inte dubbelkolla. Det sparar tid.
  7. Involverad i layouten. Något jag uppskattat är att Eva som gör layouten visar uppslagen för oss andra i en “nästan klar” version, vilket gjort det möjligt att hojta till om någon bild blivit beskuren på ett sätt som inte stämmer med hur jag tänkt mig den.

Bonustips: Markera i fotoarkivet efteråt vilka bilder som publicerades och vad som sagts angående upphovsrätt. I Täbyprojektet lånar vi ut bilderna till en viss tryckt bok och det står oss fritt att använda eller sälja bilderna till annat. Men de nya omdebatterade frilanskontrakten som de stora drakarna använder har gett mig en del huvudvärk på sistone. Jag har därför bara skickat in bilder som är “näst bäst” till artiklar jag sålt och sparat de bästa. När jag tänker efter har jag varit betydligt frikostigare till Från ljugarbänken i Täby än till några av de största resemagasinen.

PS! Är du nyfiken på Från ljugarbänken i Täby? Skriv en kommentar nedan eller hojta till så hör vi av oss när boken går att beställa.

Kristina Svensson
Nytt projekt: Fota uppdragsbilder till en presentbok

Kristina Svensson

Vetenskapskommunikatör, föreläsare och författare som skriver om strövtåg och smultronställen i Sverige och Frankrike. Blir på bra humör av gott kaffe, kameran och färgglada nagellack. Gillar du något, dela det vidare eller skriv en rad. Glöm inte att prenumerera på info om nya böcker.

2 reaktion på “Nytt projekt: Fota uppdragsbilder till en presentbok

  • 7 maj 2016 kl. 23:07
    Permalänk

    Sent omsider hittade jag det här eminenta inlägget – mycket matnyttigt! Det är så bra att ta sig tid att skriva ner lärdomar från de projekt man jobbar med; själv har jag inte gjort det med Från ljugarbänken i Täby än, men vilken månad som helst nu ;-)

    Bilddöv var ett bra ord. Själv brukar jag kalla mig bilddyslektiker – dock med sjukdomsinsikt :-)

    Svar
    • 8 maj 2016 kl. 05:43
      Permalänk

      Tack Jenny,
      I efterhand brukar jag bli glad över att jag tagit mig tid att skriva ner lärdomar men det är inte alltid jag kommer ihåg att göra det. Eller prioriterar att göra det.
      Bilddyslektiker var också ett bra ord :). Det är Eva H som kläckte bild-döv och det passar perfekt. Detaljen med sjukdomsinsikt gör hela skillnaden och är nog det som skiljer proffs från amatörer. Proffsen känner till sina begränsningar och lyssnar och tar till sig synpunkter från andra.

      En till lärdom som gäller många projekt är att säkerställa att alla är överens om ambitionsnivån och syfte tidigt. Är syftet att skapa en gemensam symfoni av sådan klass att den kan spelas på nyårskonsert på Berwaldhallen om hundra år eller är det en social kom-och-sjung-kör där alla grannar är välkomna att sjuga ihop och fokus ligger på det sociala. Eller något mitt emellan? Om alla har samma bild av var på skalan ambitionsnivån för projektet ligger så slipper man kanske diskussioner som
      “Ni kan väl byta ut några satser till de som x gjort”
      “De skär sig.”
      “Jamen det betyder så mycket för x att få vara med.”

      Om syftet med projektet är socialt så ska ju givetvis allas noter in oavsett kvalitet och den som vägrar ta in dem är elak. Men om majoriteten tror att de jobbar med en låt som ska säljas så vore det taskigt mot alla andra att klippa in några falska toner i mitten.

      Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.