Kommer ni ihåg stormen i höstas runt Stockholms läns landstings 6000-kronors strumpor? Mina LITET-mössor slår dem med viss råge vad gäller pris. Den här texten handlar varken om strumpor eller mössor, utan om hur jag upplevt mitt samarbete med Nina Marie Cronee (född april 74), som ansökte om konkurs för sitt företag Litet Larsdotter AB 556921-5252 i slutet av november 2016. Företaget står som utgivare av min bok #författarboken – från idé till releasefest.

LITETs konkurs kommer att påverka mig länge

Sedan jag debuterade har jag kontinuerligt delat med mig av min krokiga färd i bokbranschen med fokus på vad jag lärt mig längs vägen. Den här gången är det extra känsligt då texten inte bara handlar om mig utan även en tidigare vän och eftersom jag kommer att framstå som ganska naiv. Men om jag, av hänsyn till alla inblandade, skulle låta bli att publicera detta så kommer en viktig pusselbit till mina framtida beslut att saknas. En pusselbit som kan vara viktig för er som läser detta, när ni värderar de råd jag ger i 10 tips för att leva på din kreativitet och andra kommande texter.

Det är min övertygelse att alla vinner på öppenhet i längden. Det minskar spekulationer baserade på gissningar och bristfällig information. Jag försöker därför presentera alla förhållanden så korrekt och objektivt som jag kan åstadkomma i dagsläget. Jag har filat på denna text i två månader och låtit många personer läsa den i förväg, men slänger ändå in brasklappen att jag ännu inte har full distans. Att jag publicerar texten idag beror på #författarbokens vidare öden.

Fler än jag som drabbas, detta är mitt perspektiv

Det som presenteras är min version. Det finns förstås andra perspektiv: författare som är utgivna på LITET, småföretagare som utfört tjänster åt LITET och ägaren och hennes familj. Deras upplevelser skiljer sig från min version. Nina Cronee och jag har båda kommenterat konkursen i en intervju med Sölve Dahlgren med rubriken Litet förlag i konkurs – alla drabbas.

Jag har försökt att renodla den här texten till att handla enbart om mina upplevelser. Allmänna tankar om konkurser har jag flyttat till artikeln Tips för att undvika att drabbas i konkurser som publicerades 16 december 2016.

Träffade Nina Cronee via Egenutgivarna 2012

Första gången jag träffade Nina Cronee (då Nina Lööw) var i november 2012 på en träff med föreningen Egenutgivarnas medlemmar i Stockholm. Jag skrev på föreningens webbsajt efteråt att alla var imponerade av de snygga bokomslagen som hon låtit göra till sin trilogi.

På bilden ovan är vi på konferens i mars 2013, det år Nina startade LITET förlag. Jag står till vänster och Nina Cronee (då Nina Larsdotter) längst till höger. Under våren 2014, när jag jobbade som förlagschef, var Nina en av de förläggare jag ibland åt lunch med för att jämföra erfarenheter. Under en av dessa luncher intervjuade jag Nina om henne tankar om förläggarrollen. Den positivt vinklade intervjun la jag i det manus som då hade arbetsnamnet Författarhandboken.

Flera förlagserbjudanden för Författarhandboken

Tre förläggare hörde av sig och erbjöd sig att ge ut mitt manus. En av dem bad att få läsa manuset först, de andra två utan att ha läst boken. Alla tre hade olika former av hybriderbjudanden det vill säga vi skulle dela på kostnaderna och intäkterna på olika sätt. Jag satte mig med ett Excel-ark och räknade på deras erbjudanden och jämförde det med att ge ut själv. När man utvärderar olika utgivningsalternativ kan man göra det utefter vilket alternativ man bedömer leder till flest sålda böcker, ger mest prestige, är billigast, ger mest pengar eller något annat mått. Eftersom mitt mål då var att försörja mig som författare, valde jag det alternativ som jag bedömde skulle ge mig störst vinst.

Jag räknade också på att ge ut själv men min bedömning var att boken skulle sälja såpass mycket bättre om vi var fler som jobbade med marknadsföring och försäljning, än om jag drog lasset själv, att det skulle löna sig att dela intäkterna med någon annan. Det finns dessutom synergier att vinna genom att vara en del av ett något större sammanhang. Särskilt distribution av pappersböcker är något som är dyrt för enstaka titlar.

Jag litade på Nina Cronee och kollade aldrig referenser

Våren 2015 satsade jag alltså pengar och anseende på samarbetet med Nina Cronee. Huvudskälet var att få en bättre distributionslösning till #författarboken än vad jag kunde skaffa på egen hand, men jag såg också fram emot samarbetet med vad jag uppfattade var en driftig, smart och ärlig person som hade roliga idéer för att förändra bokbranschen. Min bild var att genom att välja LITET förlag skulle jag ingå i ett kreativt gäng som hade kul ihop och att jag skulle sälja fler böcker och tjäna bättre, än om jag gav ut boken själv. Samt ha roligare längs vägen.

Jag såg verkligen fram emot samarbetet, vilket lyser igenom i vad jag skrev när jag presenterade det. Jag tog aldrig några referenser från andra författare som samarbetat med Nina Cronee eftersom jag upplevde att jag kände henne. När en LITET-författare som jag träffade försökte ge mig sin bild av Nina avfärdade jag vederbörande. Jag har ju själv erfarenhet som förläggare och vet att även om man slår knut på sig själv kan författare känna sig missnöjda med resultatet.

Distribution av #författarboken med 70% royalty

Nina och jag gjorde upp om ett hybridupplägg där vi båda satsade i utgivningen och fördelade intäkterna 30-70 med 70% till mig. Fördelningen var mitt förslag, jag tyckte att det var rimligt att Nina fick 30% för det arbete jag trodde att hon skulle lägga ner på marknadsföring och försäljning av boken.

Nina bekostade ett snyggt bokomslag samt betalade sådant som var viktigt för henne, men som inte var prioriterat för mig. Som en rejäl annons i Svensk Bokhandels katalog (ska man vara petig fick #författarboken överta en redan bokad annons som var avsedd för en annan bok som inte blev klar i tid). Och en ny sättning av manuset med förlagets typsnitt. Ninas plan var först att göra bokomslag och sättning själv, men sedan valde hon att istället betala andra för dessa tjänster.

Jag stod, förutom för själva manuset, för redigering, korrekturläsning, författarfoto och tryck. Jag betalade totalt 19 667 kronor till tryckeriet men övriga tjänster bytte jag till mig med kollegor. Upplagan var 500 exemplar i hårdpärm med UV-lack. Jag tryckte även tre mindre test-upplagor i pocket, böcker som jag delade ut under kurser. I princip skötte jag allt arbete i samband med utgivning och marknadsföring utan involvering från Ninas sida. Jag var tacksam över att jag fick utforma bokens innehåll helt efter eget huvud och göra den till en neutral, faktaspäckad lärobok, ingen reklampelare för särintressen, men jag hade trott att Nina skulle lägga tid på marknadsföring av boken.

Jag trodde att Nina Cronee tog en temporär time-out

Samarbetet med Nina blev tyvärr aldrig vad jag hade hoppats. Min bild då var att Nina genomgick en tuff period privat och var tvungen att prioritera annat under en period. Jag var själv tvungen att dra ner på tempot och lägga lanseringsaktiviteter på is på grund av att jag var överarbetad så jag hade full förståelse för att livet ibland kommer emellan de bästa ambitioner. Jag trodde att det var tillfälligt.

Nina försvann mer eller mindre från radarn under andra halvan av 2015. Utvecklingen av förlaget avstannade vilket gjorde att draghjälpen med marknadsföring och försäljning av #författarboken uteblev. Hon slutade att besvara mejl och mina förfrågningar om redovisning och utbetalning fick inte mycket till respons. Jag fick inga pengar.

Min tolkning var att hon hade en temporär time-out på grund av personliga skäl. Därför ville jag vara schysst och inte tjata om min bok och mina pengar utan vänta tills hon kommit på fötter igen. Jag hörde av mig runt årsskiftet när jag höll på med bokföring men fick inget svar. Sommaren 2016 verkade Nina ha kommit på grön kvist igen, av döma av den bild hon delade i sociala medier. Jag satte därför upp att kontakta Nina om utbetalning på min att göra-lista. Eftersom jag räknade med att mina pengar var trygga hos Nina och att hon ändå när som helst skulle kontakta mig om nästa upplaga, var det inget jag prioriterade som akut. Jag fortsatte att vecka in och vecka ut dela tips i sociala medier för att bygga bokens plattform.

Konkursbeskedet kom som en chock

I november 2016 fick jag ett kort meddelande på Facebook från Nina Cronee (Larsdotter) att hon fått rådet att försätta förlaget i konkurs. Hon gav svävande svar på mina frågor om mina pengar: förlaget hade skulder, hon hade inget lekmannaansvar att betala mig, hennes privatekonomi var separat från förlagets ekonomi och hon visste inte.

Efter att ha rådfrågat Författarförbundets jurister skickade jag dagen efter en faktura på min andel av intäkterna från försäljning via bokhandeln under perioden sommaren 2015 till 20 april 2016. Summa 28 570 kr för 251 böcker med f-pris 160 kr. Valet av datum beror på att jag hade ett utdrag från Stjärndistribution med det datumet. Jag fick utdraget när jag höll på och experimenterade med Facebook-annonser och bad att få se statistiken för att kunna analysera resultatet. Men innan fakturan betalats försatte hon förlaget i konkurs.

“Julklapp” från konkursförvaltaren

Precis före juldagarna fick jag och övriga författare mejl från konkursförvaltaren med lagersaldo hos distributören för LITETs böcker. Där kunde jag utläsa att 92 exemplar av #författarboken fanns kvar hos Stjärndistribution (visade sig vara fel, det fanns 76 st). Efter ett visst detektivarbete där jag plockat bort recensionsex och lagt till Bokmässeförsäljning har jag räknat ut att det totala antalet sålda exemplar där pengarna hamnat hos LITET förlag är 313 (eller 329 beroende på om Stjärndistribution sålt alla ex eller tappat bort några). Det betyder att boken dragit in drygt femtiotusen till LITET varav Nina enligt vår överenskommelse skulle betalat mig trettiosju. Hennes skuld till mig minskas något av att jag sålt enstaka ströex när folk har frågat mig efter signerade ex. Det är inte så många då min strategi de senaste åren har varit att skicka folk till nätbokhandeln för att slippa pyssla med att posta enstaka böcker.

Hittills har jag fått 1400 kr (vilket var kontantförsäljning under Bokmässan 2015. Ninas mamma gav dem till mig när vi packade ihop montern). Jag har även fått fyra lunchkuponger samt tre mössor med LITETs logga. Det betyder att det fattas ungefär trettiotre-trettiofyratusen.

Utifrån det jag nu vet om förlagskonkurser så räknar jag inte med att få några pengar alls via konkursförvaltaren. Eller från privatpersonen Nina (jag har dubbelkollat). Nina hade kunnat välja att betala mig något som tack för att jag i praktiken lånade ut pengar till henne när hon hade en tuff period privat. Hade jag istället vänt mig till Kronofogden för att kräva in mina pengar hade jag eventuellt försatt Ninas företag i konkurs ett år tidigare. Det hade varit betydligt bättre för mig för i oktober 2015 var LITET skyldig mig tjugotusen och i april 2016 tjugofemtusen istället för en bit över trettio i november 2016. Min förlust ökade för att jag var snäll.

Enligt författarförbundets jurist är jag relativt lyckligt lottad tack vare att vi aldrig haft ett traditionellt förlagsavtal. Vårt samarbete liknar rent juridiskt mer ett kommissionsavtal och därför är manuset mitt och kvarstående tryckta böcker mina.

Perspektiv på den ekonomiska förlusten

#författarboken är den av mina utgivna böcker som det ligger allra mest arbete bakom. Jag har slitit så förbaskat många timmar med den och offrat så mycket. Att inte få en krona för alla timmar jag lagt ner, det svider verkligen.

Men bokbranschen är tuff och #författarboken har inte varit någon kassako. Eller snarare, den blev ingen storsäljare hos LITET. Hur boken hade sålt om planerna för vårt samarbete hade realiserats kommer vi aldrig att få veta. Samtidigt är boken heller ingen hyllvärmare. Det är en faktabok som fått höga betyg av läsarna, som kontinuerligt marknadsförts och som har ett antal entusiastiska ambassadörer som om och om igen tipsar andra om boken. Det har tickat iväg enstaka böcker till nya läsare kontinuerligt.

Jag har fått ut följande av samarbetet med Nina Cronee.

  1. Annonsen i Svensk Bokhandel ledde till en anmälan (kort recension) i Göteborgs-Posten. Det var första gången en av mina böcker nämndes i stor tidning så detta var värt en hel del för mig. Jag fick modifiera min tidigare uppfattning att tryckta annonser är att kasta pengar i sjön.
  2. Min bok var utställd i en – i förhållande till förlagets utgivning – dyr monter på Bokmässan 2015. En monter jag inte behövde bygga, något jag värdesatte.
  3. Bokomslag.
  4. Bokens inlaga blev helt klart snyggare när ett proffs varit framme med typsnitten, än i min version.
  5. Jag har fått tre mössor med förlagets logga på.

Bara Bokmässan kostade säkert Nina femtiotusen (en kostnad som i och för sig inte ska bäras enbart av min bok). En lärdom av detta är att det för mig är viktigt att vara den som håller i prioriteringarna. Med undantag för bokomslaget hade jag definitivt prioriterat pengar i handen framför aldrig så många mössor, montrar, annonser och typsnitt, om jag själv fått chansen att välja. Pengar kan bytas mot mat medan aldrig så snygga mössor inte betalar hyran. Ett tema för ett annat blogginlägg är att det är lätt att ge ut böcker snyggt, men det är en konst att ge ut böcker så att de går med vinst.

Korthus rasar framför mina ögon

Konkursen, och de omständigheter som framkommit den senaste tiden, har gjort att jag omprövat samtal, aktiviteter och andra tecken. “Ett snöskred på K2 av omtolkningar”, som en annan författare så fyndigt skrev. Dessa omtolkningar kan sorteras in under olika områden. En del handlar om bokutgivning och är insikter som jag kan ha användning för i framtiden. Annat handlar om mitt val av samarbetspartner och mitt eget agerande.

Under åren har flera personer i min omgivning ifrågasatt Nina ur olika aspekter. Jag har dock valt att inte lyssna på dem utan valt att lita på Nina istället. Det gör att jag idag är grymt förbannad på mig själv. Hade jag försatt Ninas företag i konkurs hösten 2015 och flyttat mina böcker till ett annat distributionsavtal hade jag haft kontroll på alla intäkter sedan dess. Mellan tummen och pekfingret hade jag haft tjugotusen på kontot idag från bokförsäljning.

Det är förstås lätt att vara efterklok. Redan med den information jag hade tillgång till före vårt samarbete var min kvalificerade bedömning att Nina valde att dra på sig höga utgifter i förlaget, utan att ha någon riktig storsäljare eller något direkt säljarbete. Jag valde att tycka att det var en imponerande satsning, istället för en alarmerande felbedömning. Jag tyckte att Nina var cool som la ut pengar på saker jag själv aldrig hade kunnat räkna hem (kodordet här är “räkna”).

Känslomässig berg- och dalbana

Jag har varit igenom fasen “jag ska aldrig lita på någon människa igen” och “är det bara en tidsfråga till andra personer jag jobbar ihop med blåser mig?”. Jag har legat vaken på nätterna och funderat på hur jag ska kunna nå alla läsare av #författarboken med en ursäkt för att jag genom boken spridit en positiv bild av Nina.

Veckorna efter konkursbeskedet var jag redo att packa ihop min författarkarriär för gott. Det kändes så himla tröstlöst att ge ut böcker. Lusten att skriva är sakta på väg tillbaka. Min tilltro till människor och min tro på min egen förmåga att bedöma människor kommer att ta längre tid att reparera.

Jag har kursiverat ordet val på sina ställen för det är den biten jag måste påminna mig själv om så att jag inte tappar fokus och istället för att dra lärdomar fastnar i att vara förbannad och blir bitter. Det jag svär mest över är inte pengarna i sig, utan att jag skulle vara så himla schysst, stöttande och förstående. Om jag hade krävt mina pengar regelbundet hade jag inte drabbats så illa varken ekonomiskt eller känslomässigt. Nu förlorade jag pengar, känner mig sviken av en vän och förlorade extra mycket pengar just för att jag behandlade henne som en vän.

Därför försöker jag påminna mig själv om att det var mitt val att avvakta med att kräva in mina pengar när Nina Cronee berättade för mig om sin livssituation. Det är ett val som nu leder till att jag känner mig djävligt utnyttjad. Min förhoppning är att jag någon gång i framtiden ska känna mig stolt över mitt eget agerande istället. Samt att jag nästa gång lyssnar på de som varnar mig.

Mina lärdomar och råd till andra

Förutom tre mössor har jag fått material till flera kapitel med tips till författare. Nedanstående är några.

  • Var försiktig med vilka personer du samarbetar med. Att någon verkar driftig behöver inte betyda att personen är en duglig eller ärlig affärsman.
  • Ta alltid referenser, även om du tycker att du känner någon. Lyssna och värdera referenserna.
  • Fakturera alltid löpande.
  • Det tar 3-4 år att bygga upp ett förlag och se om affärsidén bär sig. Se därför yngre förlag som risksamarbeten.
  • Undvik förlag med en stor andel debutanter då utgivningen av debutanter oftast går back.
  • Kronofogden är billig att anlita, tveka inte att använda deras tjänster.
  • Försök bibehålla kontrollen över prioriteringar så att det är du som bestämmer vad pengar ska användas till.
  • Sa jag fakturera löpande?

Låter råden bra? Jag tyckte att de blev såpass bra att jag utökade dem till en hel artikel: Tips för att undvika att drabbas i konkurser.

Jag avrundar med två saker. Det ena är en uppriktig ursäkt till er som eventuellt drabbats för att ni litat på mitt tidigare omdöme om Nina Cronee, jag är ledsen över det. Det andra är att betona att konkursen inte är klar. Skulle det visa sig att jag fått väsentliga detaljer om bakfoten eller förhållanden ändras så kommer jag att publicera det. I så fall kommer det en edit-info längst ner i inlägget.

Nu ska jag lämna Ninas tre mössor bakom mig och koncentrera mig på Tre hattar, det vill säga samarbetet med Kim M Kimselius och Lennart Guldbrandsson. Det är betydligt roligare! Och försöka se det komiska i att jag skrev följande i min författarpresentation på förlagets webbsajt när boken gavs ut:

Min dröm är att alla författare oavsett hur de ger ut sina böcker läser #författarboken och lär sig grunderna i bokutgivning. Jag är övertygad om att det skulle leda till att färre blir blåsta av bondfångare…

Foto: Bilderna på mig med olika LITET mössor är tagna av min promenadkompis Maria Hallström som också syns på sista bilden (hon har inget med innehållet i texten att göra!) Den gamla konferensbilden har jag glömt vem som tagit, resten är det jag som tagit. Som synes kan ni fortfarande se mig i skogen ibland med LITET-mössa på huvudet – de är ju rena dyrgriparna.

Edit april 2017: Jag har strukit det frågetecknen som tidigare avslutade rubriken samt ett “det ser ut som om” i första stycket. Har nu fått ett formellt brev från Solna Tingsrätt med information att jag “ej kan räkna med att få utdelning för Er fodran”. Jag har även lagt till födelseår på Nina, det hade varit enklare att referera till henne med personnummer rakt igenom istället för de tre olika efternamn hon haft under den period som texten handlar om.

PS! En av mina tre 10 000-kronors-mössor har numera hål.

Kristina Svensson
3 mössor min royalty när Nina Cronee (fd Nina Larsdotter) gör konkurs
Märkt på:                        

Kristina Svensson

Vetenskapskommunikatör, föreläsare och författare som skriver om strövtåg och smultronställen i Sverige och Frankrike. Blir på bra humör av gott kaffe, kameran och färgglada nagellack. Gillar du något, dela det vidare eller skriv en rad. Glöm inte att prenumerera på info om nya böcker.

3 reaktion på “3 mössor min royalty när Nina Cronee (fd Nina Larsdotter) gör konkurs

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.