I min ägo finns numera en liten rund metallbit. På ena sidan står det Minnesmedalj 10 år Vasaloppet. På den andra står det För 10 fullföljda lopp i fädrens spår för framtids segrar. Det ligger brutalt mycket slit (och en hel del pengar) bakom den där medaljen. Den är inte speciellt vacker men jag har längtat efter den länge. Det har tagit många år att skrapa ihop det tionde Vasaloppet som krävdes för att få medaljen.
Mitt första Vasalopp åkte jag 1994. Sedan följde tjugo år på raken antingen i eller bredvid fädrens spår. Ett år gjorde jag både ock, det vill säga först åkte jag Öppet spår ena helgen och sedan var jag funktionär i Vasaloppet helgen efter. De år jag var funktionär finns ganska väl dokumenterade antingen här eller på min reseblogg (jag har varit lite inkonsekvent genom åren vilka artiklar som hamnat på vilket ställe). Mina skidår är det lite sämre med, de flesta skedde på papperskamerornas tid. Alla starter var inte framgångsrika, jag har fallit för repen flera gånger (en av dessa har jag skrivit om i min debutbok som går att läsa på webben). Totalt skrapade jag ihop nio fullföljda lopp. Nästan varje år jag var funktionär sa jag “nästa år ska jag baske ta mig åka istället, det är mindre slitsamt och roligare”. Men det är skillnad på att säga något, och att verkligen bestämma sig för att göra det.
Istället för att sätta fart på tränandet så slutade jag träna helt. Några skador hjälpte till. Min fixering vid att skriva böcker tog över och i några år jobbade jag extremt mycket. Den livsstilen är inte helt hälsosam i längden. Jag behövde vända tillbaka till gamla vanor. För att jag verkligen ska prioritera träning behöver jag en anledning, något som gör att träningen har högre prioritet än jobb. Jag behöver en utmaning. Det hjälper inte att anmäla mig till något av de kortare så kallade tjejloppen. De kan jag hasa mig igenom ändå. Jag vill inte vara dryg, och jag fattar att det borde gå att motivera sig att träna till dem för att ta sig igenom snabbare, men jag behöver en rejäl sträcka som morot och piska. För min del är Vasaloppet lagom.
Från soffpotatis till Vasaloppsåkare
Det viktigaste steget för ett stort projekt, oavsett om man tänker åka Vasaloppet eller skriva en bok, är att sluta prata om att göra det och istället bestämma sig. För ungefär två år sedan så sa jag och en familjemedlem att nu var det verkligen dags att jag fick ihop den där tioloppsmedaljen (han har redan en). Ett år senare konstaterade vi att vi inte gjort ett skvatt åt saken. Så kunde vi inte ha det, vi kunde inte bara sitta och snacka om det år efter år. Nu dj-lar! Vi anmälde oss inte för vi ville inte kasta pengarna i sjön om vi blev sjuka, men vi bestämde oss. Vi la upp året för att kunna vistas så mycket som möjligt i fjällen med skidspår runt knuten under vintern. Jag gjorde upp med min uppdragsgivare att jobba på distans. Vi tänkte inte bara hasa runt Öppet spår för att jag skulle få ihop det där sista loppet som krävde för tioloppsmedaljen, vi tänkte åka lätt och vara pigga efteråt.
Enligt min erfarenhet så behövs tre saker för ett lyckat Vasalopp: hårdhet, skidteknik och genomträning. Med hårdhet menar jag att kroppen behöver vara van vid att vara utomhus under långa pass i all typ av väderlek. Man kommer inte långt med en kropp som är van vid någon timmes ansträngning i taget inomhus i värmen. Kroppen behöver härdas. Skidteknik är något som kräver mil i skidspåren och gärna en tekniktränare. De första tio milen varje säsong liknar jag alltid bambi på hal is i nerförsbackarna. Senare kan jag svänga och byta spår, vilket är bra då jag kan åka slalom runt de som envisas med att ploga (en dålig idé då det sliter av vallan, tar knäcken på knäna och bara ökar sannolikheten för att man trillar). Det var ett rejält lyft när jag lärde mig att staka ordentligt (efter sisådär fem-sex Vasalopp), men jag har aldrig fått till tajmingen med frånskjut.
Med genomtränad menar jag att de flesta muskler i kroppen har utsatts för styrketräning, då längdåkning involverar alla möjliga muskler man inte visste om. Förutom de uppenbara som alla sidor av armar, ben, bål och rygg kan helt andra muskler behöva jobba. Om exempelvis skidspåren försvinner får musklerna i fötterna samt insidan av låren slita hårt för att hålla ihop skidorna på rak kurs. Bara för att ta ett exempel. Det finns någonstans mellan 650 till 850 skelettmuskler i kroppen och de allra flesta är potentiellt inblandade i ett Vasalopp. Det är alltså rätt enkelt, bara att träna allihop.
Vandring med stavar i berg
I april började jag träna. Detta syns på min reseblogg genom att vandring dykt upp som ett återkommande ämne. Att vandra i backig och mjuk terräng med stavar är det jag lagt mest tid på. Kameran har fått följa med på en del turer för att öka motivationen och det är en del av dessa bilder som hamnat på bloggen. Jag har siktat på en längre tur varje söndag. Några veckor har jag bommat men oftast kompenserat det måndag eller tisdag.
Under sommaren kompletterade jag de långa lugna passen med kortare och snabbare pass av skidsprätt i backar. Skidsprätt betyder att man spring-hoppar med stora frånskjutande kliv i uppförsbackar samtidigt som man trycker ifrån allt man har med stavarna. Jag tyckte själv att jag började få riktig fason på konditionen när vänsterknät gick ut i strejk och jag fick lägga ner backträningen. Det var lite surt faktiskt. Eftersom jag inte är någon ungdom längre och lite skadebenägen så hade jag börjat lugnt, tyckte jag. Men varje gång jag försökte återuppta skidsprätten så gnällde knät.
Styrketräningen har jag kört enklast möjliga för att den ska bli av. Jag har inte skaffat något gymkort, jag hattar runt så mycket att jag inte velat kosta på mig det det. Dessutom tar det sådan tid att ta sig till och från ett gym. Istället har jag ägnat mig åt klassiker som plankan, olika typer av armhävningar, sit-ups och liknande. I somras märkte jag att det var lättare än på många år att greja i trädgårdslandet. En stor kruka som jag andra år haft svårt att rubba kunde jag lätt bära från ena änden av trädgården till den andra. Givetvis kände jag under själva loppet att jag borde tränat mer – det tror jag förvisso att alla gör alldeles oavsett träningsbakgrund.
Hur mycket jag tränat kan jag inte säga, för jag har inte loggat det. Jag glömde göra det från början och tänkte att det var bättre att låta bli, så slapp jag lägga tid på det och bli stressad om jag fick något avbrott. Men principen har varit att ifall jag inte varit på resande fot (vilket jag förvisso är stup i kvarten) och jag inte tränat dagen innan, så var varje dag en potentiell träningsdag. Det är enkelt när man jobbar hemifrån. Det är bara att ta en paus, träna en stund och sedan återvända till datorn. Dessutom kan man planera vad man ska skriva, medan man böjer knän, knatar runt i skogen, eller vad man nu ägnar sig åt.
Första snölägret i december
För att åka Vasaloppet och må bra efteråt krävs skidmil. Det går att åka utan, men då får man betala efteråt. Jag har aldrig lärt mig att gilla rullskidor. Jag ägde ett par men jag vet inte var de håller hus nuförtiden. Senast jag använde dem var hösten 1996 eller något sådant. Jag kom ut i lösgrus i en nerförsbacke, kraschade och skrapade upp hela låret. Det blev så illa infekterat att jag fick äta en antibiotikakur. En av många antibiotikakurer jag ätit som en effekt av mina Vasalopp för övrigt.
Istället vill jag åka på snö. Trillar man på snö är det bara att borsta av sig snön. Möjligen får man något blåmärke. Nu när jag med lite planering inte är kontorsbunden utan har möjlighet att jobba ett par veckor i taget på distans, stod fjällen på schemat. Första snölägret var i december. Sommaren och höstens grundträning hade gett effekt. Min återhämtning var såpass bra att jag kunde träna varje dag. Jag hann skida bort dammet och bli ståsäker i normala nerförsbackar (i Vasaloppet finns bara buslätta backar). Det enda problemet var att jag åkte på tok för långsamt. Jag tröstade mig själv med att det var ett tag kvar och att jag nog skulle få upp farten på skidorna med fler mil i kroppen. Och det skulle jag fixa i januari.
Fem veckor sjukdom inte med i planen
Det enda problemet var att jag packade med mig några virus från julfirandet. I fem långa veckor var jag sjuk. Det började med hosta, sedan fick jag feber, högre feber, öroninflammation och sedan mer hosta. Efter fem veckor friskskrev jag mig, ignorerade kvarvarande hosta och började träna igen. Första passet efter sjukdomsperioden var två kilometer. Jag var helt färdig efteråt. Dagen efter körde jag dubbla pass. Sedan låg jag helt utmattad med frossa och skakade under ett täcke. Dagen efter var jag ute igen… En vecka före Öppet spår konstaterade jag att tack vare hårt slit nästan tagit mig tillbaka till den form jag hade före jul.
Vi kan inte läsa en väderleksprognos
Vasaloppet är extremt väderberoende. Sträckan är förvisso alltid nio mil, men hur jobbiga de milen är och hur lång tid det tar beror på föret. Tittar man på segertiderna de senaste decenniet så varierar de mellan 3.38 och 4.43. Vissa år glider skidorna fram som spjut i stenhård isig räls, andra år finns det inga spår alls utan det är mer puckelpist. Ibland vadar man igenom snösörja, andra år är friktionen som sandpapper. Det kan dessutom blåsa motvind, isbitar kan piska in i kinderna eller så kan solen skina från en klarblå himmel. Vädret varierar dessutom under dagen och längs sträckan.
Vi sa på förhand att vi skulle bara åka om väderleksprognosen såg vettig ut och det skulle bli ett lättåkt år. I annat fall skulle vi skjuta upp loppet till nästa år. Det viktigaste var ändå att vi varit massor av veckor i fjällen och kommit igång med träningen. Vi var himla nöjda med detta och kände att det gör ju inget om vi måste göra om alltihop ett år till. Men om det var bra förhållanden så vore det förstås trevligt att åka. Öppet spår söndag var det enda möjliga alternativet för oss på grund av min skidkompis (bilden) andra åtaganden. Annars är måndagen inte så dum då det är färre startande. Men vi kunde bara åka söndag. Vi spenderade mycket tid framför olika prognoser. På tisdagen noterade jag att sista anmälningsdag var den dagen. Vi kollade väderleksprognosen igen och vi tyckte att den såg lovande ut så vi anmälde oss. Jag vet inte riktigt hur vi läste den där prognosen. Vi måste ha varit snöblinda.
Det väsentliga var att vi skulle bara åka om det var bra förhållanden. Vi skulle ha bra körförhållanden för vår chaufför som skulle skjutsa ner oss till Sälen, vänta hela dagen och sedan köra hem oss från Mora på nattkvisten. Vi skulle också ha snabba skidspår så att vi enkelt kunde ta oss de nio milen mellan Sälen och Mora utan att förta oss. Vi fick snö, oplogade vägar och tjugosju minusgrader. Kärvare spår och taskigare förhållanden att köra bil i är nästan svåra att åstadkomma vintertid.
Det var också helt fantastiskt vackert. De första milen singlade det ner vackra snöflingor (dom bidrog till trögheten) men större delen av dagen sken solen från klarblå himmel. Både soluppgången och solnedgången färgade himlen vackert rosa. På träden dignade snön och vi passerade så många söta stugor. Det kliade verkligen i fingrarna att stanna och fotografera. Men det hade jag inte tid med, för det gick verkligen trögt i spåret. Jag fick ingen fart i skidorna. Sträckor som andra år varit vilsamma nerförsbackar krävde i år att jag stakade. Det som andra år varit snabba flacka staksträckor var i år tidsödande diagonalsträckor. Det var mitt långsammaste lopp någonsin.
Fortsättning följer?
Det var slitsamt, men jag tog mig i mål och nu är tioloppsmedaljen min! Jag har väntat på den så länge att jag den här veckan har tjatat ganska mycket om den. Jag bärgade den, nu har jag fullföljt detta. Redan på kvällen så började jag fundera på vad jag ska göra nu? Hur ska jag hålla kvar mina nygamla vanor. Eller helst förbättra dem. Åka ett år till? Prova något annat lopp? Det återstår att se. Jag ska även prata lite med andra människor för det tar såpass mycket tid att träna till den här typen av utmaningar att det är bra att ha träningskompisar, så att man har något socialt liv.
Om du vill läsa mer om själva loppet så har jag bloggat ett par inlägg på Tomatsallad. Ett handlar om mina studier av bästa sättet att få i sig kolhydrater under loppet. Ett om varför vi missade starten samt en del om utrustningen. Sedan har jag ett om årets lopp.
- Ett år runt Antibes oktober: höstfärger i bergen - 1 oktober 2024
- Ett år runt Antibes september: porlande Brague - 1 september 2024
- Startat aktiebolag 24 år efter min första firma - 16 augusti 2024
Pingback:Öppet spår 2018 | Tomatsallad