På framsidan av Mölndals-Posten

Den gånga veckan har varit riktigt bra på många sätt. Det har varit intensivt, jag har varit med bilen på Mechanum två gånger, på gym för första gången på flera år (fick ett årskort i julklapp), testat mitt vidvinkelobjektiv framlänges och baklänges, promenerat i solen på Önnereds brygga och haft ett trevligt styrelsemöte i Egenutgivarna. Jag har varit hundvakt i några dagar och sett arbetet jag la ner förra året på IK Sterns funktionärer till Vasaloppet bära frukt. Jag har träffat familj, vänner och gjort nya bekantskaper. Diskuterat affärsidéer och produktpresentationer. Jag har känt mig duktig, behövd, effektiv och uppskattad. Jag har tänkt: tänk vilka stordåd jag skulle kunna åstakomma om jag inte slösade massa energi på energitjuven nummero 1: Skanskas bygge.

Veckans höjdpunkt är ändå Mölndals-Posten. En stor bild av mig pryder framsidan på veckans nummer och i tidningen fyller jag en hel sida. Vänsterspalten upptas av min första krönika “Varför börjar hantverkare klockan sju?” och resten av sidan upptas av en stor artikel om mig med rubriken “Med berättelser från Antibes till Vänortsgatan”.

Anledningen till artikeln är att jag börjat jobba som krönikör för tidningen. Före intervjun funderade jag på vad jag ville lyfta fram. Självklart såg jag en chans att göra reklam för mina böcker. Kristina Lindahl som skrivit artikeln och tagit bilderna kom hem till mig i måndags och vi talade en del om mitt skrivande, men mer om mitt fotograferande. Kristina hade varit inne på min blogg och blivit förtjust i en bild jag tagit med ett par fötter med turkosa tånaglar som flyter omkring i Medelhavet. Kristina som själv är fotograf insåg att det som såg ut som en lätt bild krävt en del tålamod.

Min beskrivning av hur jag tagit bilden kom givetvis med i artikeln. Jag är överhuvudtaget framställd som en fotograf som gärna går upp 05 för att fota rimfrost men inte uppskattar att bli väckt av grävskopor klockan 06.30. Stämmer rätt bra tycker jag! Att bygget kom med var inget jag medvetet hade planerat eller aktivt tog upp men det går inte att komma hit utan att det kommer på tapeten.

“Du bor ju verkligen i ett bygge!”

“Oj vad nära cykelbanan kom!”

“Vi trodde grävskopan skulle åka rakt genom ytterdörren!”

Det är tre exempel på reaktioner från människor som hälsat på mig. Människor som ändå hört och läst det jag skrivit om det jag kallar bygghelvetet och är så förbannad över att bli utsatt för utan någon som helst kompensation. Jag kan tycka att ersättning för förlorade arbetsintäkter eller en evakueringslägenhet medan bygget pågår inte hade varit orimligt. Men jag får kanske nöja mig med att ge kritiken ett ansikte i Mölndals-Posten?

PS! Om du inte bor i Mölndals-postens område och vill läsa, högerklicka på bilden och välj visa i annat fönster. Då går det att zooma och läsa artikeln.