Val av format och typsnitt till min bok

Efter att ha ägnat en enorm mängd tid åt att jaga det billigaste print on demand-alternativet och försökt pressa ner sidantalet har jag nu gjort precis tvärt om. I den stora prisjämförelsen räknade jag på 180 sidor i A5. A5 är inte ett vidare bra format, framförallt inte i kombination med myrskrift (typsnitt 8 eller 9 pt).

Jag skickade ut texten i myrskrift på remiss till en tågpendlare (boken är tänkt att läsas på tjänsteresa eller jobbpendling). Hennes dom var hård, hon kunde inte läsa texten utan glasögon och vägrar att ha med sig glasögon på tåget efter att ha glömt ett par en gång.

Tjock pocket dyrare än tunn A5 men mer prisvärd?

För att ytterligare spä på det hela påpekade min svägerska att ifall jag ska sälja boken i handen (alltså, inte via Internet) är det bra om den ser ut som en bok, dvs inte är alltför tunn. En bok som är blott en centimeter tjock ser inte ut att vara värd pengarna. Den primära målgruppen för boken i dagsläget, vänner och bekanta som är nyfikna på vad jag har haft för mig i sex långa år, är antagligen inte priskänsliga. Får jag hoppas, för jag kan i vilket fall aldrig konkurrera med böcker tryckta i upplagor om flera tusen.

Alltså tog jag fram måttbandet och började laborera med format. A5 (148 mm x 210 mm) gick bort direkt av flera skäl, bland annat för att det är för brett, raderna blir oläsligt långa. Storpocket, samma höjd men smalare (135 mm x 210 mm) gick också snabbt bort eftersom det är aningen för högt för att gå in i bokhyllans pockethyllor.

Pocketböckerna i min hylla är mellan 175 och 195 mm höga och mellan 110 och 130 mm breda. Jag la mig mitt emellan, 185 mm gånger 120 mm. Med smala marginaler blir boken 280 sidor lång, dvs den får den trevliga tjockleken 20 mm. I samma veva gav sig den svåra frågan om tryckeri av sig självt. Laborera med format och få reda på hur tjock boken blir med olika sidantal, det får man via GMLs prisuträknare.

Blindtest av typsnitt

Parallellt med mina övningar med måttbandet har jag letat typsnitt. Ur bokhyllan plockade jag fram mitt ex av Typografisk handbok från 1994. Ganska underhållande att läsa inledningen på kapitlet Text på diskett

Den tid är redan förbi då det viktigaste för ett sätteri var att ha snabba maskinskrivare som kunde skriva in stora textmängder i sättsystemen.

Men huvudpoängerna i boken, att göra en lättläst text, blir aldrig obsoleta. Av de typsnitt de presenterade tyckte jag att Berling, Galliard och Sabon sÃ¥g snyggast ut. Försökte hitta dem i ”provutgÃ¥va” innan inköp men det gick halvdant, fick bara fatt i den sistnämnda.

I helgen fyllde jag hela köksbordet med textprover. Gjorde blindtest (skrev typsnittet på undersidan) och började läsa och bedöma. Snart fylldes textarken med kommentarer.

mycket svärta = läsligt men tungt (Times New Roman 10 pt), ser gammalt ut, men läsligt (Sabon 9 pt), första anblick snyggt och normalt, andra att bokstäverna är tunna i mitten, ser ut som feltryck (Baskerville old 10 pt), för smått, annars lovande (Garamond 9 pt), osynlig, ev för osynlig (Bembo 10 pt), huga, för stort (Sabon 10 pt)

Först när jag fått fram en vinnare vände jag på bladet: Garamond 10 pt. (Vilket råkar vara det typsnitt som typografisk handbok är tryck i).

Högerställd text, radavstånd 13 pt, runt 62 tecken/rad. Marginaler 13 mm runt om förutom i mitten där jag angett 25 (för att få vikmån). Återstår bara den roliga frågan om avstavningar och lite annat smått och gott. Jag tror också att jag måste kolla igenom minus respektive divis ett varv, verkar ha hänt något med dem. Sedan ska jag bestämma antal att trycka samt förstås omslaget .