Jag har just läst två korta böcker av numera avlidne förläggaren och författaren Krister Gidlund, Släpp skrivandet loss! från 2006 och Bokförläggaren från 2009. Jag har stött på den första några gånger, den finns ofta med bland skrivhandböcker, och till slut fick jag med mig den hem från biblioteket. Att det dröjt beror på att varken omslag, titel eller det lilla formatet egentligen lockade mig. Den senare boken, Bokförläggaren, är närmast utstuderat enkel i sin formgivning, ungefär som om den vill signalera synnerligen torr vetenskaplig essä. Vissa stycken återkommer i båda böckerna.
Böckerna gavs ut 2006 respektive 2009 men finns fortfarande till salu. Av detta kan alla som har läst någon av dem dra slutsatsen att de är utgivna på ett litet förlag. På ett stort förlag hade de reats, makulerats och försvunnit från marknaden för länge sedan för där regerar siffernissarna (en utveckling som inte är i Gidlunds smak).
Det är två lite småmärkliga böcker som är svåra att etikettera men som kan läsas av alla som är intresserad av bokbranschens historia. Släpp skrivandet loss! inleds med att Krister Gidlund går igenom tidningen Svensk Bokhandel mellan 1993 och 2005 och analyserar utvecklingen i bokbranschen. Att läsa denna genomgång kändes lika desillusionerande som när jag läste tvättmedelsannonser från 1960-talet och upptäckte att de slogans de använde då “nu med mer tvättkraft” är precis densamma som idag. Det vill säga den utveckling jag läst om i bokbranschen de senaste åren är inget nytt under solen, de stora förlagen blir allt större och utgivningen koncentreras på bästsäljare. Så ser det ut idag när bokbranschen diskuteras och så såg det ut för tio år sedan också.
Sedan tycker jag det är intressant med siffror. Som att i höstnummret av Svensk bokhandel 2006 annonserades 2100 nya titlar mot 1200 hösten 1976. Antalet kokböcker och deckare hade ökat medan svenska berättare minskat med 50% och diktsamlingarna med 80%. Jag är nyfiken på mer sådan statistik men hellre baserad på titlar i Bokrondellen än på annonser i Svensk bokhandel då inte alla småförlag annonserar där.
Förläggare, författare och egenutgivarprofet
Krister Gidlund hade erfarenheter av bokbranschen från flera håll, som förläggare, författare på stort och litet förlag samt som egenutgivarprofet. Han och hustrun startade och drev i många år Gidlunds förlag. Om detta står det i Släpp skrivandet loss! mest om hur agenter snott hans författare och gett ut deras böcker på stora förlag trots att de redan var kontrakterade på Gidlunds och upplaga fanns kvar. Å andra sidan lyckades Gidlund själv trampa andra på tårna när han återutgav en av Eyvind Johnsons böcker som sedan länge var ute ur tryck. Ändå ansågs det att han inkräktat på någon annans revir enligt den kodex som en gång gällde i boksverige. Inte heller i Bokförläggaren står det speciellt mycket om det egna förlaget mer än att han på 1980-talet blev bjuden på lunch av storförläggaren som ville köpa förlaget för att lägga ner det.
Egenutgivning ser Gidlund som räddningen för att bevara mångfalden i bokutgivningen vilket såklart jag tycker är en trevlig attityd. När det gäller de praktiska tipsen att ge ut böcker själv så har det hänt mycket på tekniksidan sedan Släpp skrivandet loss! gavs ut och det finns betydligt bättre böcker i området (inte minst Förverkliga din bokdröm.) Jag tror knappast att någon längre överväger att ge ut sin bok genom att skriva ut trehundra exemplar på laserskrivaren och gå till bokbindaren med pappersbuntarna. Inte när det finns så många bra print-on-demand-tryckerier. Det är dock intressant att läsa exemplen på upplagor och raden av författare som sålt hyfsade upplagor lokalt av dikter eller andra böcker med lokalhistorisk prägel.
Gidlund trivdes bättre på litet än stort förlag
Den som har bättre koll på Litteratursverige än vad jag har kan ha nöje av Gidlunds beskrivning av en av de legendariska förlagsfesterna hos Bonniers i mitten av 1990-talet. Själv har jag ingen som helst aning om vilka han refererar till och därmed faller en del av skvallerfaktorn.
Jag fann dock följande räkneexempel intressant. Det gäller hans första diktsamling som gavs ut av Bonniers i början av 1990-talet. Upplagan var 1000 exemplar, utgivningen hade tagit ett och ett halvt år. Totalt hade nog boken kostat Bonniers hundrafemtiotusen varav tryck ca tjugotusen, formgivning ca tio-tolvtusen och förskott till författaren fyratusen. F-priset var sjuttio kronor. Gidlund räknade att intäkterna för förlaget skulle bli i storleksordningen tjugotusen (ett par hundra exemplar sålda). Förlusten skulle i viss mån kompensera av litteraturstödet men bokens existensberättigande var de drygt tjugofem recensioner som diktsamlingen fick. Pris per recension i runda slängar sextusen kronor och på denna tid ansågs det uppenbarligen värt det för att se förlagsnamnet vårdas i pressen.
När uppföljaren gavs ut några år senare skedde dock det otänkbara, boken möttes med tystnad från DN. Tydligen var det ett öde värre än den värsta totalsågning och Krister Gidlunds saga hos Bonniers var över. Istället bytte han till ett litet förlag där han på alla sätt trivdes mycket bättre. Han fick snabbare och utförligare feedback på sina manus, själva utgivningen var snabbare och de hade en tätare och mer informell kontakt.
Dagensbok gav Släpp skrivandet loss! betyget 9/10. Recensenten var då nyutexaminerad “förlagsmänniska” vilket kan förklara det goda betyget. Jag hade också stort utbyte av böckerna men jag är nördigt nyfiken.
Gillar du något, dela det vidare eller skriv en rad. Glöm inte att prenumerera på info om nya böcker.
- Dansant, otroliga foton, rolig! – finfina ord om mina böcker - 7 april 2024
- Ett år runt Antibes april: Château d’Anglais i Nice - 1 april 2024
- Ett år runt Antibes mars: Murarna i pastellfärg - 1 mars 2024
