Hoppa till innehåll
Kristina Svensson

Kristina Svensson

vetenskapskommunikatör – föreläsare – författare

Meny

  • Nypublicerat
    • Mina kalenderbilder
  • Böcker
  • Pressrum
    • Pressbilder
    • I media
    • Kontakt
  • Om Kristina Svensson
    • Kontakt
    • FAQ
    • Prislista
    • Integritetspolicy
  • Prenumerera

Bilder etiketterade ”ros”

juli 2016 vresros
maj 2013
juli 2012
juli 2012

[visa som bildspel]

Välkommen!

Detta är vetenskapskommunikatören, föreläsaren och författaren Kristina Svenssons hem på nätet. Jag blir på bra humör av gott kaffe, av rimfrostiga träd och färgglada nagellack. Syns emellanåt i Mölndal, Funäsfjällen eller Antibes.

Kika runt på min sajt eller mina olika bloggar, välkommen!

/Kristina

Nya böcker-mejl

Vill du ha ett specialskrivet mejl när nästa bok går att beställa?

Nypublicerat med och av Kristina Svensson

Nybloggat

Kika in för senaste texter och bilder i mina olika kanaler.

Läs mer

Arkiv

Brev om nya böcker (ca 1 ggr/år)

Instagram

kristinahsvensson
Semla den 30 november, vad sägs om det? Ja när d Semla den 30 november, vad sägs om det? Ja när det oväntat dyker upp en saffranssemla från ett av favoritbagerierna så säger i varje fall jag ja tack och mumsar glatt. Datum är ändå bara påhitt. Denna semla är från Kakfén i Färila. Jag rekommenderar alla som kör #mellanstockholmochfunäsdalen att fika där. Testa semlorna. Saftig bulle och god mandelmassa väntar. Så här års är bullen smaksatt med saffran, under ordinarie säsong väntar kardemumma. Just #saffranssemla är annars något jag först träffade på i Mora på kaffestugan där. Under några år var det tradition att äta en saffranssemla där dagen innan Vasaloppet. Något år var de slut, jag var så besviken. Ett år förbeställde jag massor och drog dit alla funktionärer från IK Stern. Det var pepp inför arbetet att serva alla åkare under själva loppet.
Då var det dags att önska en trevlig första adv Då var det dags att önska en trevlig första advent! Jag var nog sist att få upp en stjärna i grannskapet men gjorde en rask insats när jag såg vad fint det lyste hos grannarna (det vill säga hemma hos mig själv är jag rationell och har adventaljusstaken framme året om men nu är jag inte hemma). Jag måste också skriva något om dagens Vinterstudion. Wow vad bra skidskyttarna åker och å vad synd av svenskorna utan gevär la krokben för varandra. Det jag tycker är särskilt intressant med skidskyttarna är att i år har de inte förberett sig som vanligt. Istället för att härja runt på höghöjdsläger och andra resor har de alla hängt hemma i Östersund och tränat som bara den. De har sluppit förlora träning på resdagar och har hållit sig friska. Det är kanske inte så himla dumt att göra så varje år... Vet inte om det går att dra några slutsatser till oss vanliga motionärer, mer än att obruten träning är bra.
Det är nästan en smula stressigt att Vinterstudi Det är nästan en smula stressigt att Vinterstudion dragit igång för vips är det sen eftermiddag och allt jag skulle gjort är kvar. Men samtidigt så roligt och otroligt spännande med fantastiska insatser från de svenska tjejerna. Eftersom jag inte varit utanför dörren postar jag en bild från igår när jag var ute på vikingaspårsjakt i Runriket. Nya tag imorgon.
Imorse hade jag ärende till Vallentuna och på vägen hem gjorde jag en utflykt i Runriket. Min tanke var att ta en promenad i nya trakter och kanske insupa lite historia. Det gick halvdant. Jag tog Skålhamravägen som jag har för mig följer en vikingatida ridstig. Den är obetydligt bredare idag. Vid Skålhamra dök det upp en 50-skylt och jag var osäker på om det var meningen att jag skulle sänka eller höja farten.... Jag passerade flera runstenar och en hel del fotomässiga vyer (kombinationen solsken och rimfrost på jordbrukslandskap är svårslagen). Men det var ont om ställen att stanna. Till slut kom jag till Risbyle där det står två fina runstenar. Detta är den ena och den är speciell då korset i mitten har använts som förlaga för Täby kommuns vapen. Det fanns också en stig som såg lovande ut då den drog ner mot sjön. Men tji, efter 50 meter tog den slut vid en "respektera privat område"-skylt. Nu ska jag förbereda kvällens AW (se @rivieraninomrackhall om du vill delta).
Nu går jag i väntans tider och längtar efter at Nu går jag i väntans tider och längtar efter att få se boken i verkligheten. Blev storleken (24x17 cm) bra? Valde jag rätt papper (MultiArt Silk 130 g)? Hur blev fotona? Samt framförallt: vad kommer läsarna att tycka om boken? Jag blandar ju friskt mellan ämnen, det är blommor och skidspår på en sida och gruvhistoria på nästa. Medan boken trycks förbereder jag det stora utskicket av alla böcker som förbeställts (ett antal som ständigt ökar i takt med att jag får in fler förbeställningar - super!) Det är också skoj att läsa alla hälsningar som lämnats i enkäten (som jag äntligen lyckats öppna). Jag pysslar också med annat, imorgon blir det till exempel digital AW med @marremam och @rivieraninomrackhall. Jag håller också på och förbereder lite andra projekt. Jag behöver ju ha något att göra efter att detta går i mål...
Hade jag otur igår? Jag tog en lunchpromenad och Hade jag otur igår? Jag tog en lunchpromenad och mötte många som var ute i samma ärende. Ingen hejade. Jag försökte heja på alla och fick oftast svar, ibland med lite förvånade blickar. Förr skulle inte jag hejat heller men åtskilliga mil i fjällen och Frankrike har ändrat mina vanor. I Frankrike är man gravt oartig om man inte klämmer fram med Bonjour i tid och otid. (Man kommer å andra sidan rätt långt med detta ord och behöver inte kunna så värst mkt mer franska om man inte vill). I fjällen hejar alla alltid (utom vecka 9). Detta år har hejandet ofta utvecklats till små pratstunder. På behörigt avstånd förstås men ändå, äkta samtal utan dator. Fram för mer hejande!
För tusen år sedan var det högsta mode bland ö För tusen år sedan var det högsta mode bland överklassen att bekosta ristade stenar. Dessa placerade vid viktiga färdleder, ungefär som reklamen på lador längs motorvägar i nutid. En del runstenar står även idag vid slingriga vägar, andra har numera hamnat mitt i skogen då vägarna flyttats. Stenarna fungerade som arvsdokument. Kors visade att man anammat den nya religionen. Många stenar finns kvar, särskilt i Täby-Vallentuna. Det går till och med att följa en del familjer i flera generationer. En hel del stenar har dock förekommit. Men när jag ser dessa tänker jag på hur otroligt fantastiskt det är att hällmålningarna i Härjedalen finns kvar. De är bara målade, ej ristade och dubbelt så gamla, kanske ännu äldre.
Vem släckte den stora lampan innan jag hann ut på långpromenad? Jag skulle bara... och sedan ta en riktig långpromenad. Nåväl. Nya tag imorgon!
Ladda mer... Följ på Instagram
Tweets by @KristinaHSvens
KristinaSvensson.se
Upphovsrätt © 2020 Kristina Svensson. Drivs med WordPress. Tema: Spacious av ThemeGrill.
  • Hem
  • Nybloggat
  • Mina böcker
  • Kontakta Kristina Svensson
  • Smultronställen