För en hel hög med år sedan frågade en journalist mig om mina fritidsintressen. Jag blev helt ställd över frågan och mumlade något intetsägande. Fritidsintressen? Intervjun handlade om att jag skriver böcker, behöver man någon hobby vid sidan av ett sådant jobb? Har man tid för något annat? Ännu värre blev mitt bryderi då jag på den tiden associerade ordet fritidsintressen till äventyrssporter. Skärmflygning, jakt och paddling var tre saker jag gärna hade ägnat mig åt, men de är alla tidskrävande hobbies och utom räckhåll av ekonomiska skäl – något jag på den tiden inte ville erkänna offentligt.

kristina-svensson-fritid-0553

Att skriva är både intresse och jobb

Det korrekta svaret var att mitt skrivande var mitt stora intresse. Men jag hade redan pratat länge och väl om både min debutbok och det nya manuset jag hoppades snart skulle vara klart (vilket var Strövtåg runt Antibes… host host). Istället för att på politikermanér upprepa samma sak blev det något fluffigt svar. Minns inte vad. Men frågan låg kvar och gnagde. Vad har jag för fritidsintressen? Något är jag väl ändå intresserad av? Det är klart jag gillar att prova vin och läsa – men det gör ju alla människor. Vad har jag för unika intressen?

kristina-svensson-fritid-3217

Efter något år började jag skriva på både ett blogginlägg och en statisk sida om mina intressen. Ingetdera blev publicerade för jag fastnade vid frågan om bilder att illustrera inlägget med. De bilder jag hittade från utövandet av diverse sporter uppfyllde inte mitt dåvarande krav att jag skulle vara snygg och välstajlad. Det inlägget sparades senast 2013. Nu är det dags att damma av frågan.

014_12a-01

Fritidsintresse är ett daterat ord för mig

Det passar bra att skriva om fritidsintressen just nu och inleda med att jag tycker ”fritidsintresse” är ett daterat ord. Detta inlägg blir ett (till) reservinlägg istället för en lång artikel jag filat på ett tag, men inte får klar i tid för min deadline då texten kräver lite mer bearbetning. Det tilltänkta januariinlägget (som även var påtänkt för oktober och november) handlar om det nya arbetslivet, ett arbetsliv där du är din egen marknadsavdelning, ekonomiavdelning och HR-avdelning. Ett arbetsliv där du blandar uppdrag av olika art med andra intäkter. En del uppdrag är för försörjningens skull, andra för att utvecklas och några är för att man brinner för det.

kristina-svensson-fritid-7059

I det nya arbetslivet ingår inte ”fritidsintresse”. Det ordet hör ihop med stämpelurens tid då man skiljde på lönearbete, som utfördes för försörjningens skull. och sysslor som gjordes för nöjes skull. I det nya arbetslivet finns inga sådana knivskarpa gränser utan det är mer flytande. Ditt jobb är åtminstone delvis ditt intresse.

kristina-svensson-fritid-2738

När jag inte jobbar så jobbar jag

För att raskt hoppa från de stora dragen tillbaka till det personliga så var jag på väg att skriva att jag är workaholic tills jag googlade ordet. Trillade över en definition som innehöll ord som ”tvångsmässigt behov av att bli sedd som framgångsrik” och ”sitter fast i ekorrhjulet”. Det kändes inte helt klockrent om vi säger så. Poängen är snarare tvärtom. Jag har gett mig den på att kunna försörja mig som författare. Det kräver galet många timmar framför datorn för att skriva böcker och marknadsföra dessa. Samt lojala fans och en gnutta tur.

kristina-svensson-fritid-7113

De flesta författare jag känner jobbar rent hysteriskt mycket, helt klart mer än vad som egentligen är nyttigt. Kruxet är att förutom att jobbet är tidskrävande hör det till favoritsysselsättningen. Så det är svårt att ”koppla av”, ”vara ledig” och göra något annat för vad ska man göra då? Läsa blir lätt research och vad är gränsen mellan ”jag är social med vännerna via sociala medier” och ”jag håller kontakt med kollegor och läsare via sociala medier”.

helgpromenad-i-taby-9361-2

Skrivandet är faktiskt inte min stora passion

Lite nu och då funderar jag över om jag ska dra ner en smula på takten på skrivandet och låta författeriet ta lite längre tid. Huvudanledningen är att få mer tid för sådant jag har försakat sedan jag började skriva. Det är en sak att strunta i teve och låta dammråttorna sköta sig själva, men det är många vänner jag inte träffat sedan jag debuterade för – hum – många år sedan. Sedan har jag det senaste året försökt återvända till gamla vanor när det gäller träning. Det tar också tid.

kristina-svensson-fritid-1020177

Dessutom har jag insett att skrivandet inte är min stora passion! Denna insikt nådde jag under arbetet med 10 tips för att leva på din kreativitet förra vintern. Det går utmärkt för mig att ta en paus från skrivandet i några dagar utan att jag klättrar på väggarna. Jag vet inte om det alltid varit så. Jag vill minnas att jag förr kände mig som allra lyckligast när jag satt på ett café med en stor latte och fingrarna på tangentbordet. Särskilt om caféet var beläget på en tågstation eller på annat sätt var förknippat med en resa. Det gav en frihetskänsla att skriva. Så känner jag inte längre. Beror det på alltför många timmar framför datorn? Finns det risk att min nuvarande passion förminskas om den skulle få en större betydelse för min försörjning?

kristina-svensson-fritid-09280

Blir sur om jag inte får fota

Det är kanske ingen större överraskning för trogna läsare att det är foto som är min stora passion. Inte att läsa om foto eller se andras bilder utan bara att fota själv. Helst utomhus. Jag blir skitsur om jag inte lyckas ta en bra bild på en hel dag. Det här var extra tydligt över nyår och trettonhelgen. Jag lyckades packa ner några envetna dagisbaciller från julfirandet och blev husbunden i evigheter. Det var irriterande då planen var att ha träningsläger och åka skidor varje dag. Men det som tog hårdast var att jag inte kunde gå ut och fotografera. Till slut började jag fotografera rimfrost på fönsterrutorna. En amaryllis blev också dokumenterad framlänges och baklänges.

kristina-svensson-fritid-2251

Min ”åkomma” är tydligen ganska känd för jag fick mejl från min chef som bekymrat undrade hur jag mådde då det inte dykt upp några nya foton i sociala medier på evigheter. En familjemedlem föreslog att han skulle skjutsa runt mig med bil en dag när det var fint fotoväder så att jag skulle kunna ta lite bilder. (Möjligen blir jag bara trevligare att ha i huset om jag får fotografera ibland).

kristina-svensson-fritid-0236

Månadens bild är helt rätt

När polletten trillade ner och jag insåg hur viktigt foto är för mig föll också en hel del på plats här på min webb. Mina återkommande ”månadens bild” uppgraderades från utfyllnad till huvudnummer. Det är förvisso nästan ingen som läser de inläggen, särskilt i förhållande till en del andra artiklar som kontinuerligt attraherar läsare. Men för närvarande är linjen att den här webbsajten handlar om mig, inte om vad jag gissar andra vill att jag ska skriva om. Det finns andra platser för detta. Alltså är det fint att jag i flera år har publicerat månadens bild. Det stämmer överens med mitt personliga varumärke.

kristina-svensson-fritid-0964

Följdfrågan är förstås om jag ska sätta fotograf som titel på något visitkort framöver. Men jag känner inte riktigt att det passar då jag helt saknar fotoutbildning och bara fotar för att jag vill. Detta är kanske något jag kommer att ompröva. Idag presenterar jag mig självklart som författare, något jag för några år sedan ägnade många spaltmeter åt att fundera över om jag var kvalificerad att kalla mig för.

kristina-svensson-fritid-2283

Fotografera landskap och andra fina miljöer

Summa summarum så ägnar jag mig helst åt att ströva runt med kameran i hand. Ibland ”ser” jag en bild jag måste fotografera, ibland går jag runt och letar bilder. Det här är inget nytt behov, jag har haft kameror av olika slag länge. Digitalkameror innebar förstås ett lyft för min del. När jag bodde i Wales 1999-2000 tyckte jag att jag fotograferade mycket som tog en 36-bilders rulle per månad (!). Det är ju vad jag fotar om dagen nuförtiden. Något som gör att det tar rätt mycket tid att hålla ordning på mitt fotoarkiv. Jag lägger mer tid på det än på att städa på andra håll.

kristina-svensson-fritid-00

Bilderna i det här inlägget är hämtade ur sagda arkiv. De flesta kommer från den hög jag letade fram 2013 men inte tyckte dög att publicera. På den tiden var det mycket snack om att man inte skulle publicera festbilder på Facebook för då kunde blivande arbetsgivare se dem. Jag som då jobbade på HR med arbetsgivarvarumärke försökte påpeka att det väsentliga vid anställning oftast är att personen har rätt attityd. Det är då mer udda om personen inte har ett privatliv överhuvudtaget. Vilka skelett i garderoben är det så som försöker döljas. Därför har jag lagt med en gammal after ski-bild här. Även om jag ryser lite över vad som ser ut som en väldigt tråkig öl i glaset.

kristina-svensson-fritid-2109

Sportar hellre i luften än under vattnet

Bilderna kommer lite huller om buller (detta är som sagt ett nödinlägg för att jag inte hann skriva klart det tilltänkta). De flesta är tagna under åren jag arbetade på AstraZeneca eller strax därefter. Skärmflygaren på bilden är inte jag, utan ”min” tandempilot i Chamonix. Jag har inga bilder från mina egna försök att ta elevlicens i tidernas begynnelse (tidigt 1990-tal någon soptipp i Stockholmstrakten). Jag trivs bra i luften och tog även med en bild från segelflygning med en kompis i Linköping.

kristina-svensson-fritid-0060

Vatten har jag ett mer kluvet förhållande till. Det är fint när det är fruset och man kan åka skidor på det. Jag är inte lika entusiastisk över den tinade varianten. Det jag är mest stolt över från surfresan i Norge är att jag överkom min rädsla och faktiskt gav mig av ut i vattnet. Paddla ger fina möjligheter till att uppleva naturen på nära håll men det finns risk för närkontakt med vattnet. Segla däremot är bra. Det har jag gjort en hel del i Wales och i Bohuslän tillsammans med olika vänner med båtar.

kristina-foto-maria-unde-westerberg

Det har även smugit sig in några jobb-bilder i inlägget vilket passar bra med tanke på hur jag inledde texten. Exempelvis när jag fotograferar Calanquerna till reseguiden Mitt Provence. Stora delar av min fotoutrustning har jag fått i present eller köpt med hjälp av ett arv. Även fotointresset är något som jag ärvt. Det här kommer med som en tänkt övergång till en bild på mig som barn men den var inte riktigt mobilanpassad så den får utgå ur inlägget. Istället avrundar jag med att notera att den bild jag valt för att illustrera inlägget är från vandring i franska berg. Något som numera både är intresse och jobb. Det hade jag nog inte kunnat drömma om för tio år sedan. Det man gillar att göra ska man ägna sig åt helt enkelt.

Min passion (sådant som förr kallades för fritidsintressen)
Kristina Svensson
Vetenskapskommunikatör, föreläsare och författare som är aktuell med böckerna Författarboken och reseguiderna Mitt Nice och Mitt Provence. Försöker också få fason på presentboken Strövtåg runt Antibes.

Blir på bra humör av gott kaffe, kameran och färgglada nagellack.

Dela gärna inlägg som du gillar eller varför inte prenumerera på info om nya böcker.
Taggar:                         

2 reaktion på “Min passion (sådant som förr kallades för fritidsintressen)

  • 3 mars 2018 kl. 15:27
    Permalänk

    Ja, jag känner igen det. Jag fick nyligen just frågan om fritidsintressen och blev ställd. Jag skriver ju dessutom på min fritid, så egentligen ärr det väl uppenbart. Eller ska jag när jag blir intervjuad om författande skriva att forskning är min hobby och när jag blir intervjuad om min forskning att författande är hobbyn. För att åka skidor eller gå på fjälltur räknas väl inte, det gör jag ju bara ändå.

    Svar
    • 3 mars 2018 kl. 15:49
      Permalänk

      Hej Niklas,
      Kul att du hittat hit! Visst är det en lustig fråga? Men det kanske bara är en standardfråga som journalister slänger ur sig utan alltför mycket eftertanke för de är vana vid att intervjua andra typer av människor?
      Lycka till med romandebuten! Kristina

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *