Äntligen blev några av mina teorier om bokbranschen bekräftade på ett positivt sätt, det vill säga hur man SKA göra – så entusiastisk lät jag efter ett besök på Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Läs vidare för att få reda på varför.
Varumärke som arbetsgivare och företagskultur är inte något valfritt lull-lull utan ett av de viktigaste kärnområdena för ett långsiktigt lönsamt företag. Det visar en genomgång av ett antal artiklar jag läst den senaste tiden.
Nya Bondfilmen Skyfall var rätt sätt att locka ett stort antal yrkesarbetande ingenjörer till en rekryteringsmässa. Förutom Bond (som var bra) tyckte jag det var intressant att se hur olika företagen valt att visa upp sig.
De flesta känner till att det finns andra sätt att rekrytera än att sätta ut en annons i en tidning. En del pratar om nya sätt nå potentiella medarbetare. Företaget let’s deal gjorde slag i saken.
Två gånger på kort tid har jag ramlat över en annons som fått mig att hoppa till, trots att jag inte aktivt letar jobb. Det är Preera som annonserar efter en managementkonsult med rubriken “Vill du arbeta på ett världsomspännande amerikanskt managementkonsultföretag? Vad synd. Då är Preera inget för dig.”
I torsdags föreläste jag på ett frukostseminarium med titeln “Employer Branding lockar rätt kompetens och stärker ditt varumärke”. Jag är riktigt nöjd för jag sa det jag hade planerat, det blev många frågor och en trevlig stämning!
Jag blev så glad i torsdags när jag lyssnade på en presentation om Employer Branding på Cordovan. Jag vet inte hur många gånger genom åren jag pratat med folk som (i de fåtal fall de hört ordet) satt likamedtecken mellan Employer Branding och arbetsmarknadsdagar för studenter. Det känns som jag tvåtusen gånger förklarat att nej, Employer Branding är ett strategiskt arbete med syfte att långsiktigt trygga organisationens överlevnad och det ägs (bör ägas iaf) av företagsledningen.
Igår var jag på ett frukostmöte om utmaningarna med generationsväxlingen. Majoriteten av västsvenska arbetsplatser anser sig vara förberedda men är de verkligen det? Och är skillnaderna mellan 40-talisterna och 80-talisterna så stora. Vill inte alla påverka sin arbetsplats och få uppskattning för sitt arbete?