Vinterstudiopremiär, vindrickande och vila. Så ser helgens schema ut efter två intensiva veckor. På jobbfronten har jag bland annat bjudit på restips till franska Rivieran på Gleerups i Lund, hållit heldagskurs i bokutgivning i Umeå och twittrat från tre event inom ramen för mitt kommunikatörsuppdrag (läs gärna vad jag skrivit om samverkan efter VINNOVAs årskonferens).
Ovanpå detta har jag varit ute med kameran en del och på ett vernissage. Inte underligt att det snurrar en hel del intryck i hjärnan. En del av dem handlar om bokbranschen. Dessa ska jag försöka sätta ner på pränt i någon form av ordning. Även oordning är en typ av ordning.
Sjätte kursen i egenutgivning för Författarförbundet
Fredagens kurs i Umeå var min sjätte i egenutgivning för Författarförbundet. I våras var jag i Malmö, Göteborg och Stockholm. Till Umeå kom folk resande från bland annat Örnsköldsvik, Östersund och Luleå. Som vanligt var det en stor blandning på genre och erfarenhet av bokbranschen samt fler förlagsutgivna författare än författare med tidigare erfarenhet av egenutgivning.
Vi var i en fin konferenslokal på länsbiblioteket med bekväma karmstolar (ingen satte sig i stolen med kronan). Valet av lokal var en smula förvirrande, länsbiblioteket är inte samma sak som det moderna stadsbiblioteket i en annan del av staden.
Jag gillar verkligen att hålla kurs, jag gillar att kunna ge svar på frågor och jag gillar att se hur skepsis ersätts med intresse. När jag i slutet av dagen frågade vilka som blivit mer positiva till egenutgivning av kursen räckte alla utom en upp handen. Och den författaren förklarade att det berodde på att han är så nöjd med samarbetet med sin redaktör på det stora förlaget att han inte vill byta. Ett klart vettigt argument. Resten hade däremot blivit mer intresserade. Vilket är spännande då jag tycker att jag gav en realistisk bild av både för- och nackdelar med egenutgivning. En stor del av dagen ägnades åt bokutgivningens ekonomi, ett ämne som kan ha en klart avkylande effekt. Ett annat ämne var marknadsföring, något som de flesta är vana vid att de får sköta själva. Vi uppehöll oss runt detta ämne en bra stund. Om detta kunde jag läsa olika åsikter i utvärderingen. Ett par personer önskade att vi hade ägnat ännu mer tid åt marknadsföring. Lika många tyckte att det var för mycket marknadsföringssnack under kursen. Av detta drar jag slutsatsen att vi antagligen ägnade precis lagom mycket tid åt det. Att kursdeltagarna tyckte olika beror på att de var olika.
Läsekrets bättre ord än målgrupp
De senaste veckorna har jag träffat flera olika typer av författare genom att jag förutom att hålla kurs för Författarförbundets räkning har hängt med några av mina reseguideskollegor samt Täbyförfattarna. Reseguidesförfattarna är i de flesta fall (rese)journalister och skriver för brödfödan. Ett typiskt samtalsämne är hur organisera sina bilder på smartast sätt och hur effektivisera researchen, eftersom tid kan översättas till pengar. Utan att direkt ha ställt frågan så tror jag inte att någon har några problem att definiera målgruppen som vi skriver till, det är om inte annat tydligt från förlaget.
När jag gav författargänget i Umeå uppgiften att under lunchen fundera över sina målgrupper tog det tvärstopp. En person sa att hade han fått den frågan för tio år sedan så hade han blivit förnärmad. Efter en del diskussion lärde jag mig att läsekrets var ett mer gångbart ord. Sin läsekrets hade de flesta koll på. För den som skriver eller illustrerar barnböcker är dock läsekretsen och de som köper boken olika personer.
Spelar det någon roll om man vet vem som läser och uppskattar ens böcker? Inte om man ser sitt skrivande som en konstart och struntar i om någon läser det. Men om man vill nå ut bredare än vad man gör idag, då är det en klar fördel att ha en idé vem man vill nå ut till och fundera över vilka kanaler som finns för att nå dem.
Kristine Kathryn Rush, som är något av min husgud i bokbranschen, har i veckan argumenterat emot att skriva mot en viss målgrupp. Först blev jag lite nedstämd när jag läste det för jag brukar alltid hålla med henne om precis allt hon skriver, och på ytan lät det som att hon propagerade för det motsatta mot vad jag just gjorde. Men sedan tänkte jag så här: När man har författarhatten på, då ska man skriva precis det man brinner för. En av poängerna med att ha möjlighet att ge ut själv är att slippa fundera på om någon agent eller förlag kommer att gilla boken, utan det handlar bara om vad man själv vill skriva. Sedan, när man sätter på sig entreprenörshatten och ska redigera, paketera och sälja manuset, då är det väsentligt att tänka på genre och målgrupp. Det kan påverka språk och förpackning. Ska boken säljas på konstnärsmässor är exempelvis pappersvalet viktigare än om det är en slit och släng-pocket.
Sälja böcker eller ett sätt sälja föreläsningar
För flera av kursdeltagarna är inkomsterna från bokförsäljning mindre än inkomsterna från föreläsningar, festivaler och stipendier som de fått som ett resultat av boken. En av mina drivkrafter till att förpacka mina berättelser i bokform snarare än i den muntliga form som jag sysslade med innan, var att få större ekonomisk utväxling på insatt tid. Vid muntliga framföranden är det en direkt korrelation mellan tid och inkomst. För att öka inkomsterna behöver man upprepa samma föreställning otaliga gånger och tar man en paus blir det också uppehåll i intäkterna. Böcker är en vara där jag satt ihop materialet en gång och sedan kan många ta del av det, även om jag har välbehövlig vila vid Vinterstudion.
I all fall om tillräckligt många böcker säljs och jag får en tillräckligt stor del av intäkterna. Att få ekonomi i bokutgivning är inte helt trivialt. Rubrikerna i branschtidningen Svensk Bokhandel är tämligen svarta. 20% av personalen har fått gå från förlagen, förlag säljs för okända summor för att säkra dess långsiktiga överlevnad medan andra slumpas bort bara ägarna blir av med ett företag som blöder.
En del menar att fasta (högre) bokpriser är lösningen på lönsamhetsproblemen. Jag vet inte. Ska en lag fixa ett problem som branschen dragit på sig själva genom bästsäljerism där fokus ligger på att sälja stora volymer av enstaka titlar utan marginaler? En teori jag lanserat några gånger är att bästsäljerismens era sjunger på sista versen och att vi är på väg mot större mångfald. Vi får se. Som läsare uppskattar jag att kunna handla en billig pocket med underhållning på väg till tåget, även om jag vet att för vettiga intäkter till författare under internationella toppsäljare krävs att fler köper inbundna böcker till fullpris.
Egenutgivning kan ge större intäkter till författaren men framförallt handlar det om kontrollen. Förra helgen jämförde jag egenutgivning med att äga ett café istället för att vara caféanställd. Det är inget som passar alla. Det gladde mig att det inte var någon på kursen i Umeå som tog upp de vidbrända osäljbara bullarna. Det är annars en klassiker så fort egenutgivning kommer upp på tapeten. Japp, spannet på böcker som ges ut är stort och det är större inom egenutgivning än bland de traditionella förlagen. Åt båda hållen. Förlag har i allmänhet en ambition att gå med vinst och behöver därför räkna på sina utgivningar. Som egenutgivare kan man, om man vill, kosta på en dyrare utgivning. Förutsatt att man har försörjning från annat håll, tror att man ska kunna sälja boken till ett högre pris än vad som är standard i bokbranschen eller ser boken som ett sätt att få stipendier och inbjudningar till bokfestivaler och föreläsningar.
Skaffa koll och samla adresser till fans
Mitt budskap på kursen var att skaffa kunskap, att aldrig lita på en rekommendation på nätet utan att fråga sig vem källan är samt att samla adresser till sina fans. Den författare som har en lista med adresser till 2000 fans är helt oberoende. Han eller hon kan sedan välja att samarbeta med förlag, anlita ett hybridförlag eller välja att driva sitt eget förlag om det tilltalar. Det kan vara tidseffektivt att låta ett förlag vara projektledare för utgivningen, särskilt som större förlag i allmänhet har bättre distributionsavtal för pappersböcker än vad man kan få som liten aktör. Tiden som frigörs kan användas för att skriva böcker vilket i allmänhet är vad författare gillar att göra. Den oberoende författaren som har direktkontakt med sina läsare behöver inte bry sig om böckerna möts av total tystnad från recensionskåren, eller hetsa upp sig över att dessa alla recenserar ungefär samma böcker, för att nämna ett exempel som diskuterades under lunchen.Han eller hon kan fokusera på att skriva.
Det finns ett tillfälle då författare ska se upp innan de skriver, och det är vad de skriver under. Det är fullt lagligt att skriva under precis hur dåliga förlagsavtal som helst. Och det finns inget att göra om man väl skrivit sin namnteckning. Skriv därför aldrig under något avtal utan att först ha kontaktat Författarförbundet. Det är värt medlemsavgiften.
En ny trend att se upp med är klausuler som låser in författaren på ett förlag. I USA är dessa “non-compete” ett av huvudskälen till att författare övergår till egenutgivning när de väl är fria. Det kan kännas tryggt att vara trogen ett förlag men vad händer om du vill skriva i en genre som ditt förlag inte ger ut eller om den duktiga redaktören som är orsaken till att du valde förlaget byter arbetsgivare?
Hörrni, nu är det slutsvamlat för idag. Jag skulle ju vila mig i form till en ny intensiv arbetsvecka. Om någon som läst detta känner behov av att veta mer rekommenderar jag en genomläsning av #författarboken. Senaste omdömet om boken är att den är balanserad, lättläst och sträckläses.
Tack för att du läste!
PS! Vill du ha ett mejl när jag publicerar nästa bok (vilket ska bli Strövtåg runt Antibes) så anmäler du ditt intresse här.
Gillar du något, dela det vidare eller skriv en rad. Glöm inte att prenumerera på info om nya böcker.
- Dansant, otroliga foton, rolig! – finfina ord om mina böcker - 7 april 2024
- Ett år runt Antibes april: Château d’Anglais i Nice - 1 april 2024
- Ett år runt Antibes mars: Murarna i pastellfärg - 1 mars 2024
Intressant läsning, tack!
Kul att du gillade och att du skrev en rad!