En regnig tisdagskväll i maj styrde jag stegen mot Aula Magna på Stockholms universitet för 2015 års Adam Helms lecture. Dessa är regelbundna event två gånger per år, på våren en föreläsning med ett stort internationellt namn och på hösten ett lite mindre seminarium med en svensk panel.

Årets tema var Ryssland med fokus på tre områden, självpublicering, självcensur och identitetskris. Talaren Elena Evgrafova har en meritlista lång som en arm men huvudpunkterna är att hon är expert på bokutgivning ur affärsvinkel. Efter föreläsningen hade hon ett samtal med svenske förläggaren Ola Wallin. Läs mer om Adam Helms lecture 2015.

Jag fick önskemål om en av mina traditionella rapporter. Den här var dock ovanligt svårskriven. Jag är osäker på om jag var ouppmärksam, om det var språkförbistring eller om Elena Evgrafovas föreläsning var ovanligt svamlig men jag hade svårt uppfatta guldkornen. Kan i och för sig bero på att jag hakade upp mig på stavningen av diverse ryska namn. Du som läser detta kan bilda dig en egen uppfattning eftersom Stockholms universitet kommer att publicera en inspelning av föredraget. (Jag har dock skrivit detta innan de publicerat den).

Ryska bokbranschen är extrem

Ola Wallin presenterade i snabb takt diverse siffror över den ryska bokbranschen. Snabbversionen är att det finns en stor mängd förlag (hörde jag 3000 bara i Moskva?) som ger ut en stor mängd böcker. Det största förlaget publicerar 50 nya titlar per dag. De tre (?) största förlagen har 60% (?) av marknaden. Böckerna är generellt väl utgivna med få korrfel. Den stora utmaningen är att det inte finns någon konkurrens på distributionssidan, varje förlag behöver bygga upp en egen apparat för att nå ut med böckerna över hela landet, något som få gör.

En annan utmaning som Elena Evgrafova var inne på är att läsarna föredrar dåligt skrivna mystery framför kvalitetslitteratur. I Moskva ser situationen något bättre ut för kvalitetslitteraturen än i resten av landet, där är det stor blandning av böckerna på bästsäljarlistan.

När det gäller e-böcker så sa Ola Wallin att alla läser dem men ingen betalar. Vi fick väl inget direkt svar på hur den ryska e-boksmarknaden ser ut. Eller vad som hände med bokbranschen efter Sovjetunionens fall. En del förlag privatiserades. Något som ger ut skolböcker ägs idag kanske av staten eller kanske av någon oligark.

Självpublicering

Första temat var självpublicering och detta var huvudanledningen till att jag fick dit. I inbjudan stod följande.

Det första fenomenet är självpublicering. Det är redan en del av vårt liv. Vi söker efter författare på internet och väljer dem som redan har blivit stjärnor i sociala medier. “Femtio nyanser av honom”, den senaste tidens verkliga storsäljare, har sitt ursprung i självpublicering. För författare är självpublicering fortfarande en stigmatiserad väg till bokutgivning, men det håller uppenbarligen på att ändras. Hur kommer detta att påverka förlagsbranschen? Vilka nya roller får agenter, redaktörer och förläggare?

Elena Evgrafova berättade att Ryssland har sin egen E L James. Han heter Dmitrij Gluchovskij. Storyn är den klassiska (när människor från den etablerade bokbranschen ska beskriva egenutgivning), han la ut SF-romanen Metro 2033 gratis på nätet och när den drog tusentals läsare upptäcktes den av ett etablerat förlag. Bästsäljare, översättningar och videospel följde.

När Dimitrij spår bokbranschens framtid sätter han författaren i huvudrollen. I framtiden är det författaren som väljer förlag och inte tvärtom. Författaren skriver och marknadsför sitt författarskap, väljer redaktörer och andra samarbetspartners. Förlagens roll är att ge ut och distribuera pappersböcker. Här skulle jag säga att Dimitrijs framtidsscenario inte är helt olikt det jag skissar på i #författarboken.

Elena fortsatte med att ge lite exempel från Amazon samt säga att egenutgivning fortfarande är stigmatiserat bland ryska författare. De föredrar traditionell förlagsutgivning av två skäl, det första är förskottet och det andra är att författarna tror att förlagen är bättre på marknadsföring än vad de själva är.

På temat pengar så spådde någon att i framtiden kommer en mindre del av författarens intäkterna från själva bokförsäljningen. Det är istället varor, turnéer mm som författaren lever av. De författare som skriver i mindre kommersiella genrer kommer att behöva en rik mecenat.

Framtiden tillhör de författare och förläggare som är stjärnor: äkta personligheter och tydliga experter.

Självcensur

Den andra faktorn är självcensur. Vid första anblicken kan självcensur förefalla vara ett ryskt fenomen, men rädslan för den gränsöverskridande muslimska terrorn visar att självcensuren är mer än ett lokalt fenomen. Om vi vidgar definitionen kan vi se att politiska begränsningar bara är en form av självcensur. Hur ofta säger vi oss: “Den här boken är visserligen bra, men den går inte att sälja”, och ger sedan ut något som är sämre, men kommersiellt gångbart? Vi måste låta marknaden och samhället påverka vårt arbete, men vilka sorters påverkan ska vi prisa och vilka ska vi protestera emot?

Elena Evgrafova tog upp ett par exempel på censur. Jag hängde tyvärr inte riktigt med på namnen. Det första exemplet handlar om tryckerier. De flesta tryckerier är statliga medan förlagen är privatägda. En kontroversiell bok kan vara svår att hitta ett tryckeri som är villig att trycka. Nästa exempel kom från teaterns värld. Något med pornografisk användning av krucifix. Upphovsmännen blev friade i domstol men de förlorade ändå jobben.

Ett tredje exempel som hon återkom till ett par gånger är Boris Akunin. Det är ett av flera författarnamn som används av en översättare och expert på japansk litteratur som under sitt eget namn skriver trista böcker. Akunin använder han när han skriver oerhört populära romaner som på ytan är vanliga deckare men innehåller en hel del samhällskritik. Genom att han förlägger romanerna till andra tidsepoker blir kritiken svårare att censurera. Akunin har byggt sin popularitet genom populärromaner men som en följd av detta blev hans verk om Rysslands historia en försäljningssuccé.

Om jag får göra en liten personlig utgivning runt Akunins Erast Fandorin-deckare så tycker jag att det är synd att inte fler av dem är utgivna i Sverige. Det udda med dem är att de är skrivna i väldigt olika stil trots att huvudpersonen är densamma. Riktigt intressant och skickligt gjort.

Förläggarnas identitetskris

Det tredje fenomenet är en följd av det föregående – det är en identitetskris. I Ryssland, där vi har levt med en fri marknad under så kort tid, känner vi det tydligt. Förr i tiden arbetade förläggare med en tydlig känsla av att ha ett högre syfte. De såg sig själva som upplysare eller utbildare, någon som åtminstone kunde förmedla god smak, den litterära kvalitetens väktare. Måste förläggare omdefiniera sitt uppdrag nu när tveksamma böcker blir megabestsellers? Idag måste vi kanske börja söka efter nya sätt att ge ut kvalitetslitteratur. Internet kan troligen ge den intellektuella litteraturen en chans att överleva.

Skulle du ge ut 50 shades of Grey om du bara såg till manusets kvalitet? Ett unisont nej från alla förläggare. Det är bara tack vare att boken hade ett sådant rykte och så många potentiella läsare (köpare) som det fanns intresse för att ge ut den. Det här med att ge ut megabestsellers of dubiös litterär kvalitet rimmar illa med den självbild som många ryska förläggare har.

Under 1900-talet hade författare hög status. The writer is the engineer of the human soul (enligt Google ett citat av Stalin). Traditionell rysk litteratur skulle vara svårmodig. Elena Evgrafova är inne på att detta kanske kan vara en del av problemet. Kanske borde ungdomar i skolan läsa mer Harry Potter och mindre Dostojevskij för att bli mer entusiastiska läsare och framtida bokköpare.

Vilken typ av böcker lämpar sig bäst för egenutgivning?

Kvällen avrundades med frågor från publiken. Dessa handlade bland annat om förändringarna efter Sovjetunionens fall, en fråga som väl inte fick så mycket till svar samt om skönlitteratur eller fakta passar bäst för egenutgivning. Den samlade åsikten i publiken var att skönlitteratur är bäst eftersom fakta kräver mer pengar vid utgivningen. Jag skulle dock vilja lägga till att fakta många gånger är enklare att marknadsföra. Det är ungefär vid den punkten som jag alltid känner mig som en alien som landat på en annan planet när jag är på branschevent. Jag är inte litteraturvetare, jag är vetenskapskommunikatör med varumärkestänk. Eller annorlunda uttryckt, jag är en berättare som marknadsför mina berättelser till läsare.

Var du där? Eller har du sett inspelningen? Har du något att tillföra? Har jag fått något om bakfoten?

Tack till Stockholms universitetsbiblioteks twitter-folk som hjälpte mig med stavningen av Dmitrij Gluchovskijs namn.

Uppskattade du denna text? Dela den gärna vidare eller läs något annat jag skrivit. Det är också fritt fram att lämna ett bidrag till min kaffekassa på bankgiro nr 875-5373. 

Tillägg 1 juni 2015: Nu har universitetet publicerat filmen från föredraget. Jag har dock inte sett det själv ännu.

Kristina Svensson
Referat: Adam Helm 2015 – förlagsbranschen i Ryssland
Märkt på:                    

Kristina Svensson

Vetenskapskommunikatör, föreläsare och författare som skriver om strövtåg och smultronställen i Sverige och Frankrike. Blir på bra humör av gott kaffe, kameran och färgglada nagellack. Gillar du något, dela det vidare eller skriv en rad. Glöm inte att prenumerera på info om nya böcker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.