Efter att ha beställt boken till rätt filial tre gånger tog jag mig dit för att låna den. Läsandet gick nästan lika trögt som lånandet i början. Jag fastnade på både sidan 42 och 44 (tror jag det var) och la ifrån mig boken. Orsaken var att jag tyckte att attityden i boken var nedtryckande; om ditt skrivande inte är bättre än x, y och z så kan du lika gärna lägga ner och börja samla trädgårdstomtar istället. Så står det såklart inte men det var det jag läste, möjligen färgad av en recension att boken fokuserade på hur svårt det är att bli utgiven. Jag har i efterhand letat och letat efter recensionen och tror det var Trying to follow my dreams – fast när jag läser den igen ser jag att hon egentligen är positiv till boken.

Hur som helst. Jag blev förkyld, sträckläste boken och upptäckte att Dag i resten av boken är mycket peppande och uppmuntrar läsaren att tro på sig själv och sin text. Boken är också välskriven, innehåller flera intervjuer och en hel del intressanta fakta. Men den är inte skriven för mig.

Perfekt för den som vill bli utgiven på ett förlag

Boken varvar intervjuer med information om skrivande och allt arbete som återstår efter att ett manus blivit antaget hos ett stort eller medelstort förlag. Det finns mycket matnyttigt att hämta i boken, exempelvis att i den stora euforin av att ha blivit antagen av ett förlag inte missa att läsa igenom avtalet noga. Hur många år vill förlaget exempelvis ha rättigheten till boken? Tre till fem kan vara rimligt, att de äger rättigheterna i all evighet är däremot mindre lyckat (särskilt ur e-boksperspektiv). Dag Öhrlund avråder också från att skriva under kontrakt på flera böcker i taget.

Intervjuerna med sådana som Ann Ljungberg, Jan Guillou och Viveca Sten gillade jag. Jag tror att vi människor är nyfikna på andra människor och att vi därför alltid föredrar att läsa om hur tre personer gör när de skriver än att läsa samma sak i generella ordalag. (I vår bok Förverkliga din bokdröm intervjuade Joanna Björkqvist inte mindre än 25 personer).

Jag har dock en liten synpunkt på hur intervjuerna är införda i Skriv din bok och sälj den! De dyker upp hipp som happ under någon innehållsmässig rubrik, inte med namnet. Så om jag vill slå upp hur många rullar färgband till sin skrivmaskin Jan Guillou har sparat i frysen så ska jag inte leta efter en rubrik med Jan Guillou i utan något helt annat. Tyvärr har jag (efter två omlån) återlämnat boken och kan inte leta upp vad det var för rubrik. Men denna detalj störde mig.

Utseende och layout på boken

När Dag Öhrlund först visade upp omslaget av boken diskuterade jag det med ett par kollegor i Egenutgivarna. Medan de andra tyckte att omslaget var skittrist tyckte jag det var rent och snyggt. Efter att ha hållit boken i handen har jag dock helt ändrat uppfattning. Texten i titeln är pixlig och det övervägande intrycket är billigt.

Nu är Skriv din bok och sälj den! billig. I förhållande till omfång kanske den allra billigaste skrivhandboken på marknaden just nu så bokomslaget passar på så sätt till boken. Omslaget ska inte locka till spontaninköp för att det är säljer en känsla utan bara berätta rakt upp och ner vad boken handlar om utan krusiduller.

Jag kan dock inte låta bli att jämföra med Bodil Malmstens påkostade Så gör jag. Det är en bok som jag blir glad över att titta på och gärna vill ha stående i bokhyllan. Båda böckerna slösar med pappret på olika sätt. Den som satt inlagan i Bodil Malmstens bok har inte varit rädd för att låta texten på vissa sidor vara kort. I Dag Öhrlunds bok sitter det istället ett antal sidor med ränder för egna anteckningar här och där. Sådant är ju en smaksak och jag råkar bara föredra den varianten som är i Bodil Malmstens bok.

Värd att läsa

Jag skrev ovan att boken är intressant men inte för mig. Det var nämligen mitt bestående intryck av läsningen, det var intressant och lättläst och jag har antecknat sådant som att åttio procent av alla böcker som ges ut i Sverige säljs i under 1000 exemplar och att en tredjedel av alla böcker säljs under de fem veckorna innan julafton. Men det mesta i boken berör inte mig, i all fall inte i dagsläget. Jag säger inte att jag aldrig kommer sälja ett manus till ett förlag men just nu känns det rätt avlägset. Men jag kan rekommendera boken för alla som tänker annorlunda. Kulturbloggen är exempelvis entusiastisk över Skriv din bok och sälj den!

Skriv din bok och sälj den! uppmanar Dag Öhrlund är en text skriven av Kristina Svensson

När jag valde ut maj månads bild till årets fotokalender hade jag ingen aning om att våren skulle bli så sen i år att blåsippor snarare än rosor är i säsong. Rosorna är dessutom fotograferade 4 juni så de är inte ens fotograferade i maj. Men det är kanske i maj vi längtar extra mycket efter försommarens blommor? En alternativ tolkning är att jag spenderat maj de tre senaste åren i Antibes och därför inte har speciellt många typiska svenska majbilder i fotoarkivet. Och jag ville ha kalendern helsvensk i år eftersom jag tänkte göra 2014 helfransk.

En nackdel med att ha varit utomlands de tre senaste Valborg är att jag helt missat att folk har börjat skjuta fyrverkerier och smällare i tid och otid även på Valborg. Detta tycker jag är ett oskick. Jag hade en väldigt stressad 11-åring igår.

Mycket tid i april gick åt till #blogg100 och det är skönt att denna utmaning snart är klar. Två inlägg jag just nu tycker är lite roliga har tema saker som är lila, 5 skäl till varför jag gillar min SonyXperiaZ och Sveriges största exportsuccé någonsin. Idag försökte jag mig på att presentera mitt CV i skobilder men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Passar också på och tipsar om ett gästblogginlägg jag skrivit för iHerrljunga om mitt fotouppdrag för dem och önskar alla läsare en skön första maj.

Månadens bild maj 2013 är en text skriven av Kristina Svensson

Dialogen är lång som en arm men jag kan ändå rekommendera den. Jag håller inte riktigt med om att pappersböcker snart är lika obsoleta som VHS eller vinyl. Tryckta böcker kräver inte någon el för att fungera i användarledet vilket gör att jämförelsen med teknikskiftet från vinyl till mp3 haltar lite. Jag är alltså övertygad om att pappersboken kommer bestå men kanske mer för coffee table-böcker, specialutgåvor och böcker med taktila inslag. Slit- och slängläsandet har jag själv redan flyttat över till e-böcker.

Hur som helst tycker jag det var intressant läsa deras diskussion om royaltyprocent, för- och nackdelar med förlag och ”etablissemangets” försök att osynliggöra de framgångar som egenutgivare har försäljningsmässigt. De pratar en del om att det som traditionella förlag har monopol på är distributionen av pappersböcker och inget annat. Två resonemang som jag tycker var särskilt tankeväckande var tidsaspekten för e-boksroyalty och vad som är en författares mest effektiva sysselsättning.   

70% av intäkterna för evigt eller 14,9% under ett par år

Alla känner till att en författare som ger ut sin e-bok själv får en större andel av intäkterna än om ett stort förlag ger ut den (även om siffrorna i rubriken gäller amerikanska förhållanden). Å andra sidan kanske ett stort förlag kan sälja fler exemplar av boken så att det lönar sig för författaren att sälja boken till dem. Men. Ja det finns faktiskt två men, det ena är att den egenutgivna boken kanske faktiskt säljer bättre och inte sämre då den är billigare men det är ju inte säkert.

Men det finns en tidsaspekt också. Försäljningsperioden för en e-bok är lång, kanske inte oändlig men i vart fall är livscykeln inte lika kort som en pappersbok utgiven av ett stort förlag. Den som ger ut sin e-bok själv bestämmer hur många år den ska finnas till försäljning, den kanske kan ligga och ticka in royalty till barnbarnen. Hos ett förlag kanske kontraktet gäller för fem år och sedan ska det omförhandlas. Vid den omförhandlingen gäller att styrkeförhållandet mellan författaren och förlaget är till förlagets fördel. All ytterligare försäljning av e-boken är pengar rakt in på kontot för förlaget som inte har några kostnader för att låta titeln finnas kvar på marknaden. Å andra sidan är det så små pengar för förlaget att om författaren trilskas (typ vill ha en större andel av vinsten) så är det lätt för förlaget att säga nej tack och plocka bort boken från marknaden. Det som var växelpengar för det stora förlaget är dock inte nödvändigtvis det för den enskilda författaren.

Skillnaden på att ge ut en e-bok på stort förlag eller själv är alltså skillnaden mellan en liten del av intäkterna under en kort period eller större del av intäkterna under en lång period.

Effektivaste marknadsföringen är att skriva fler böcker

Barry Eisler och Joe Konrath tror inte ett dugg på att blogga för att sälja böcker. Eller att kuska landet runt på signeringsturnéer. Den enskilda aktivitet som är mest effektiv för att sälja fler böcker är att skriva fler. Varje ny bok är förutom en ny bok som går att sälja också marknadsföring för de tidigare böckerna.

Kändes lite tröstlöst att läsa detta råd just när jag lagt flera hundra timmar på att delta i #blogg100 – en utmaning att blogga hundra dagar i rad. Men via #blogg100 jag har lärt känna nya personer, börjat följa en rad andra bloggar, fått nya insikter om bloggande och mycket skrivträning. Mina sammanfattningar av mitt deltagande i #blogg100 går att läsa via etiketten #blogg100meta.

Jag är för envis för att hoppa av på upploppet men så fort de hundra dagarna är över ska jag lägga mer av min skrivtid på mina bokmanus.

Egenutgivning förändrar bokvärlden

Till sist vill jag också dela med mig av en annan länk. Egenutgivning ger glädje. Det är en av tio intressanta iakttagelser om hur egenutgivning förändrar bokvärlden i en artikel i en bokblogg på brittiska the Guardian. Läs hela artikeln och jämför gärna med vad jag skrev efter konferensen Bokmarknad i kris?

Bilden har ingen direkt koppling till texten mer än att pappersböcker har en fördel, man kan stapla dem i travar och ta snygga bilder av dem som går att peta in i texter man skriver klart på tåg. Samma sak är svårt göra med e-böcker och därför tror jag att jag kommer trycka upp ett par skådeexemplar av alla mina framtida e-böcker. Ska bara skriva klart dem först.

Skriv mer och blogga mindre för att sälja fler böcker är en text skriven av Kristina Svensson

Till april månads bild har jag valt en vandringsbild från södra Frankrike. Kändes som det var dags efter förra månadens skidåkningsbild. Bilden är tagen ovanför Courmes som är en liten by med ett trevligt auberge. Bilden är inte alls lika krispigt grön som känslan var på plats men jag använder den ändå.

I månadens bild i april 2012 skrev jag långt och mycket om vad som hade hänt under föregående månad samtidigt som jag blickade framåt och satte upp mål. Det hinner jag inte riktigt med idag. Jag har gått med i en utmaning att blogga ett inlägg om dagen i 100 dagar. Stolligt då jag har många webbsajter att uppdatera och mycket annat att göra. Men jag är en envis typ som ror i land sådant jag har påbörjat och därför fortsätter jag (det är snart bara en månad kvar). Jag har dessutom lärt mig en hel del om bloggande under resans gång vilket är bra inför framtiden. Var tionde dag sammanfattar jag de insikter jag fått den gångna perioden. Ett annat plus är att jag har upptäckt ett antal intressanta bloggar som jag följer i mån av tid. Vill du läsa alla inlägg jag petat ihop hittar du dem via #blogg100-etiketten på min blogg.

Månadens bild april 2013 är en text skriven av Kristina Svensson

Bokmarknad i kris? arrangerades av Avdelningen för Litteratursociologi vid Uppsala universitet, De Oberoende och Riksbankens Jubileumsfond. Det var gratis, nästan 130 anmälda och ägde rum i Natur & Kulturs lokaler i Stockholm. Jag såg inbjudan fladdra förbi på twitter men det var först när Kaj Karlsson la upp länken i Egenutgivarnas forum som jag nappade. Jag var dock in i det sista tveksam till om jag skulle kunna delta eftersom det låg dagen efter WebCoast i Göteborg. Jag var mycket riktigt ganska sliten men att twittra var ett sätt att hålla ångan uppe samtidigt som det gjorde att jag kunde diskutera det som sas med andra i publiken.

1) Förlagshistoria med Eva Bonnier

Först ut var Eva Bonnier med 38 år i branschen. Hon berättade att förr handlade förläggarrollen om att knyta till sig författare, vårda en personlig relation och att bygga långsiktiga författarskap. Hon exemplifierade med Pär Lagerkvist; genombrottet kom 30 år efter debuten och sedan kröntes succén med Nobelpriset. Hon citerade ur ett brev till Pär Lagerkvist från hans förläggare där den senare i mycket syrliga ordalag frågade om detta verkligen var resultatet av ett års arbete. Formuleringar om ”kväljande fulhet” ingick också. PL blev rätt sur och skrev i sin tur rätt elaka saker om gubben på förlaget i ett brev till en god vän.

Den bild av hur förlagsvärlden var förr stämmer rätt väl med den bild jag fått i Krister Gidlunds böcker fast perspektivet är ett annat. Eva Bonnier berättar hur hon som förläggare ”ärvde” relationen till vissa författare, författare som klappat henne på huvudet hemma hos hennes föräldrar när hon var barn och tonåring.

Förändringarna:

• De gamla uttrycken ”börs och katedral” samt ”gungorna och karusellerna” har försvunnit.
• Agenternas inflytande har ökat (något som flera personer såg som negativt).
• Bästsäljerismen, att förlagen är mer och mer beroende av ett fåtal bästsäljare.
• Enligt Eva Bonnier finns det alltid en marknad för den smala speciallitteraturen, och underhållning har de alltid tjänat pengar på. Men det är mellanskiktet, det hon kallar för de stora berättarna som tar stryk. Dessa hade under 1970-talet bra försäljning framförallt via bokklubbar. Nu sjunker upplagorna för mitt emellan-litteraturen vilket leder till bristande självförtroende hos dessa författare och att tilltron till det egna förlaget minskar.

2) Förlag är ett tivoli – Richard Herold från Natur & Kultur

Nästa talare tog fasta på det gamla uttrycket gungorna och karusellerna och jämförde ett förlag med ett tivoli. Det handlar om att erbjuda en mix av attraktioner som gör att det finns något som tilltalar alla. Numera används uttrycket mest för att dela in utgivningen i lönsamma och icke lönsamma projekt. Tio procent av utgivningen bekostar resterande nittio procent. Fördelen med att vara en stiftelse enligt Richard Herold är att det ger större frihetsgrad, man gör det man ska göra enligt stiftelsens urkund och all vinst återinvesteras i stiftelsen.

Kristoffer Lind ifrågasatte detta och menade att det verkar som om aktiebolag är ett bättre sätt organisera ett förlag på om man ser till hur Natur & Kultur gått på sistone. Jag hängde inte riktigt med men fick intrycket av att Lind menade att Natur & Kultur gått skitdåligt länge, något som Herold nu försöker ändra på genom annan utgivning. Hur som helst så trodde Herold på midlistförfattare.

En kommentar från Lind: 

Herold såg tre hot mot de svenska förlagen; datorspelsföretag, utländska förlag och egenutgivare. Dessa är inte priskänsliga, har obefintliga omkostnader alternativt enorma resurser.

3) Läsarna – Johannes Klenell

Vänsterpopulism och politiskt satir är verkligen inte min kaffekopp men annars gillade jag hela Johannes Klenells dragning. Klenell kommer från fanzine/goth/musikrörelsen och hans paroll är delaktighet. Här är några saker han berättade:

• När Galago märkte att de inte hade några kvinnliga kunder så gjorde de en aktiv satsning. De kvoterade in kvinnliga serietecknare och de åkte på Arvikafestivalen istället för seriemässa för att träffa potentiella läsare.
• De insåg att en Facebook-sida kan användas till mer än bara bjuda in till releasefester. Via politisk satir fick de många följare som via FB-sidan upptäckte förlagets tidning och i sin tur upptäckte en serie och sedan nästa.
• De vill inte vara beroende av en bästsäljare utan arbetar för att befintliga kunder ska upptäcka andra författare från samma förlag.
• När de hade för många flöden gjorde de om sin webbsajt så att alla flöden finns där.

Jag tycker att det är signifikant att efter denna dragning kände sig Eva Bonnier föranledd att modifiera ett tidigare uttalande. Efter hennes föredrag frågade nämligen Anja Wikström om hur förlagen ser på läsarna. Wikström jämförde med läkemedelsbranschen; förr fokuserade läkemedelsbolagen på läkarna men idag är det patienterna som står i fokus. Bonnier avfärdade detta, relationen med läsarna får bokklubbarna och författarna sköta, förlagens uppgift är relationen med författarna.

4) Imprint för tydligare utgivningsprofil – Kristoffer Lind

Kristoffer Lind inledde med att samla skratt genom ett citat om att säkraste sättet att skaffa sig en liten utkomst från bokutgivning är att starta med stora resurser och att han önskade att någon berättat detta för honom när han startade.

Frågar man folk på stan om vilka bokförlag det finns i Sverige så rabblar de troligtvis de allra största. Ingen går till bokhandeln för att köpa den senaste boken från Bonniers, man frågar efter den senaste Läckberg eller Guillou. Enda undantaget är Minotaur som har ett tydligt varumärke att ge ut en viss sorts böcker (engelska deckare). Att jag nämner just detta exempel är för att jag använt det själv och håller med, jag köpte själv ett tag många deckare från Minotaur.

Lind sa ett par intressanta saker om imprint, det vill säga underförlag till huvudförlaget. Fördelen med dessa är att de kan nischas så att i första hand återförsäljare men förhoppningsvis också kunder vet vad de får av just det varumärket. Å andra sidan kan mottagandet av boken bli helt olika beroende på vilket imprint som används. På Lind har det hänt att de tryckt böcker med fel logga på bokomslaget för att de i sista stund flyttat en bok från ett imprint till ett annat.

5) 50 nyanser – fenomen som fick Nordstedts att ge plats i utgivningen – Henrik Lindvall

En berättelse jag tyckte var intressant handlade om utgivningen av den svenska upplagan av storsäljaren 50 nyanser av honom. I mars förra året fick Henrik Lindvall de första tipsen från deras brittiska och amerikanska scouter om ett nytt fenomen som alla pratade om. Han kontaktade agenten på torsdagen och läste böckerna över helgen. Han bedömda att det var länge sedan romantik var stort och eftersom allt går i cykler så kanske det var dags igen.

Utgivningen för hösten 2012 var sedan länge spikad men han argumenterade internt för att de skulle ge ut denna bok. Nordstedts gav ett såpass bra bud till agenten att de hoppades att agenten skulle bli nöjd och inte gå vidare till andra förlag. Det fungerade. Sedan vidtog en hektiskt period där varje del sattes i handen på varsin översättare. De övervägde att anlita flera översättare men valde att inte göra det. Det var nervigt på Nordstedts när de såg hur media började rapportera om boken i Sverige – skulle de hinna få ut den innan hypen var över. Det gjorde det. Första delen har hittills sålt 50 000 ex varav e-böcker står för 5% av den totala upplagan. Del ett säljer bättre än del två.

Som ett brev på posten dök det upp en kommentar om det usla språket i 50 nyanser. Jag tror att alla recensioner jag läst av boken av folk som själva skriver eller på något sätt är inblandade i bokbranschen har nämnt detta (medan ”vanliga läsare” fokuserar på eskapismen). Här hamnade Lindvall lite i ett bryderi. För 50 nyanser är böcker som är egenutgivna från början och egenutgivning står inte speciellt högt i kurs ”det är klart böckerna hade varit bättre om hon hade haft ett förlag i ryggen” men samtidigt är det just intäkterna från dessa böcker som gett Nordstedts arbetsro. Lindvall valde att försvara böckerna med att E.L James skrev dem i första hand till sig själv.

Forskningspresentationer från Uppsala universitet

Efter lunch presenterade sex forskare eller doktorander från avdelningen för litteratursociologi något från sin forskning. Först ut var Anna-Maria Rimm som också arrangerat konferensen. Hon hade jämfört synen på vertikal integration i Tyskland respektive Sverige (typ att samma företag äger både förlag, media och bokhandlare).

Alexandra Borg har gått igenom vad som sagts om framtidens bok genom tiderna. Det var kul för exakt samma argument som framförs idag angående relationen pappersböcker och e-böcker har tidigare använts för diverse apparater.

Ovanstående tror jag var skrivit om fonografen, ungefär samtidigt som Edison, före radion.

Jerry Määttä forskar just nu på anglosaxisk undergångslittteratur och hälsar att blir krisen i bokbranschen alltför stor kan man komma till honom och fråga om hur man bunkrar mat och slåss med cykelkedjor med mera. Han har tidigare gått igenom litterära priser.

Folkbibliotekarien Gunnel Furuland sprutade ut sig åsikter om e-böcker, biblioteksföreningen och folkbiblioteken i en takt som jag omöjligt hann med att skriva ner med pekfingervalsen på mobilen. Hon inledde med att måla upp den numera vanliga scenen; medelålders man kliver in på bibliotek för att skaffa lånekort för att låna e-böcker ”eftersom han betalar skatt” och undrar varför det inte alla böcker finns som e-böcker. Jag hörde i alla fall att hon inte gillade att någon kallat folkbibliotek för kommunala antikvariat för pappersböcker.

”Omöjlig att lägga ifrån sig” och ”unik röst i genren” är två av de absolut vanligaste blurbs som sitter på svenska deckare har Kalle Berglund noterat som forskar på den svenska deckargenren. Även bokomslagen ser likadana ut. Förutom de påkostade nyutgåvorna av Maria Lang respektive Sjöwall Wahlöö.

Malin Nauwerck avslutade med att prata om Mytserien, ett projekt där förlag i olika länder ger ut böcker där författare har skrivit om en myt. Malin visade att de böcker som i original skrivits på engelska har översatts i högre grad än de som getts ut på annat språk. Detta stämmer med den vanliga sanningen att engelskspråkig litteratur är säljare till andra länder, bara 2-3% av all engelsk litteratur är översatt till engelska.

En bra debatt kräver en bra moderator

Dagen avslutades med något som skulle varit en paneldebatt om eboken och bokmarknadens framtid. Men för att en paneldebatt ska bli en debatt krävs att den har åtminstone en halvhyfsad moderator, det vill säga en samtalsledare som förhåller sig objektiv till ämnet, fördelar ordet, ställer öppna frågor och för diskussionen framåt. Ännu bättre är förstås att ha en bra moderator, någon som är kunnig på området, presenterar alla deltagarna, avbryter på ett snyggt sätt de som svammlar och sätter en trevlig samtalston.

Den här konferensen hade Lasse Winkler. Tidvis fick jag intrycket av att jag observerade en diskussion med Winkler mot hela panelen snarare än en diskussion mellan paneldeltagarna. Panelen bestod för övrigt av en kvinna och sex män (sju om jag inkluderar den så kallade moderatorn som inte modererade).

Det är svårt att sammanfatta vad som sas för så här efteråt framstår det som ett antal lösryckta åsikter i ett enda sammelsurium. Men här kommer några saker i alla fall.

• Amazon utmålades som den stora satan. (Orsaken till att jag enbart köper e-böcker från Amazon finns i en serie med tre inlägg från mina försök sommaren 2011 att handla dem från en svensk butik.) 
• En person poängterade att vi i Sverige har en mycket hög andel smartphones och läsplattor och att folk sitter och pillar på dem en hel del (underförstått, de skulle lika gärna kunna läsa e-böcker som Facebook).
• Någon tyckte att läsplattor är tekniskt förlegade, någon annan att alla svenska förlag borde gå samman och tillverka en gemensam läsplatta.
• De innovativa dataspelen kommer från små aktörer. Någon såg fram emot samma utveckling med e-bok, att det slutar vara en glorifierad pdf med dåligt kopieringsskydd.

Den gode Winkler ifrågasatte om inte surfplattorna sitter i fel händer. Med fel händer menade han tekniknördar som inte är beredda att betala för den kostnad som det innebär att framställa en e-bok. Som representant för tekniknördar skulle jag vilja svara att vi hjärtans hjärna betalar upphovsmän för deras arbete men eftersom många av oss själva funderar en del på på interaktionsdesign så är vi tämligen ointresserade av att bekosta undermåliga webbsajter och en massa mellanhänder. Men detta sa jag inte under konferensen. Någon annan svarade dock ”ja, majoriteten av surfplattorna sitter i händerna på personer som inte lärt sig läsa ännu”.

Mina reflektioner från Bokmarknad i kris?

Störst utbyte för mig var att träffa mina kollegor i Egenutgivarna. Från vänster Kristina Svensson (undertecknad), Anja Wikström, Kaj Karlsson och Nina Larsdotter. Vi ses inte så ofta, det är bara på Bokmässan och sådana här tillfällen men desto roligare när det blir av.

Förläggarnas bakgrund

Eftersom det var en del studenter i publiken var alla föreläsare ombedda att säga några ord om sin bakgrund. Det var intressant att höra och något som är värt att tänka på för andra konferensarrangörer. En gemensam nämnare från dagens föreläsare var allmänt brokig bakgrund och flera examina från framför allt humanistiska områden.

Helt olika bild av egenutgivning

Ingen konferens om bokmarknaden är komplett idag utan att egenutgivning nämns. Herold från Natur & Kultur såg egenutgivning som ett av de stora hoten mot de svenska förlagen medan Lindvall från Nordstedts (som överlever tack vare intäkterna från en bok som från början var egenutgiven) sa att ”egenutgivning är något vi måste förhålla oss till”.

Jag kan dock inte låta bli att reflektera att min bild av egenutgivning skiljer sig markant från den som skymtade mellan raderna på konferensen Bokmarknaden i kris? Den vanligaste kommentaren när egenutgivning kom på tal handlade om bristen på redigering, exempelvis när Eva Bonnier fick frågan om vad författarna ska ha förlagen till ”folk kommer på att de behöver förlag, kanske behövs lite redigering”. Då ska jag meddela att i min erfarenhet (jag är då en av initiativtagarna till och ordförande i föreningen Egenutgivarna) så redigeras det förbaskat mycket i egenutgiven litteratur. Majoriteten av de författare jag känner till som ger ut sina egna böcker tar in extern expertis i någon del av utgivningen eftersom alla vill att sin bok ska vara så bra som möjligt. Bredden på egenutgiven litteratur är förvisso stor och ett av problemen vi har är att hitta duktiga lektörer, redaktörer, bokomslagsdesigners, tryckerier etc. Just därför fyller föreningen Egenutgivarna en viktig roll, vi kan tipsa varandra om leverantörer.

Mitt tips till de redaktörer som eventuellt blir arbetslösa när de större bokförlagen drar ner är alltså att erbjuda sina tjänster till egenutgivare. Kom dock ihåg att i egenutgivningens värld är det alltid författaren som har sista ordet eftersom det är författaren som tar den ekonomiska risken.

Nästa villfarelse jag känner för att ta upp handlar om författare som går från att vara egenutgivare till att anlita ett förlag. ”Allt som är bra får ett förlag till slut” sa exempelvis Lindvall från Nordstedts. Nja, förlag har de väl haft hela tiden men de storsäljande egenutgivare vi läser om som signar upp med stora förlag gör det för att deras omsättning blivit så stor att hela deras arbetsdag går åt till utgivning, distribution och kontakt med läsare. För att hinna skriva också behöver de outsourca en del arbetsuppgifter och då finns det fiffigt nog större förlag att göra det till (alternativet hade varit att anställa egen personal). Eftersom dessa egenutgivare dessutom skapat sig en stor läsekrets finns det också ett ekonomiskt underlag att försörja fler än författaren på intäkterna.

Förresten. Alla jag hälsade på och presenterade mig som från Egenutgivarna reagerade med ”jaha, då har ni mycket kontakt med Publit”. Publit? Jovars, det är en av kanske trettio-fyrtio olika leverantörer som medlemmarna i Egenutgivarna har erfarenhet av att anlita. Själv har jag gett ut en e-bok hos dem men till debutboken anlitade jag GML och till Förverkliga din bokdröm anlitade vi ScandBook + Stjärndistribution.

De bortglömda läsarna

En enda föreläsare pratade om läsarna. Om bokbranschen är i kris så är det kanske detta som är anledningen. Vad sägs om att lägga lite mindre energi på att bekymra sig över Amazon och lite mer på dialog med läsarna?

Bokmarknad i kris? Risker och möjligheter är en text skriven av Kristina Svensson

”Science fiction, fantasy, steampunk, varulvar, folktro och allt annat som tar dig med till andra världar. Det spelar alltså ingen roll om du är ett oförbätterligt inbitet fan eller bara smygläsare, här finns något för alla. Du är varmt välkommen hit, som dig själv eller någon annan!” 

Så skriver initiativtagaren Anna Vintersvärd i inbjudan. Hon har gjort ett grymt jobb med att dra igång och förverkliga detta projekt. Jag ser fram emot att träffa henne för jag gillar alla som genomför saker.

Lördag 23 mars kl 15-16 håller jag en marknadsföringsworkshop. Kommer handla om marknadsföring av böcker och att marknadsföra sig som författare. Alla besökare och deltagare är varmt välkomna!

Föredrag på WebCoast söndag 17 mars 2013

Redan imorgon har deltagarna på årets WebCoast i Göteborg möjlighet att träffa mig tillsammans med Anders Nyman från Brun Media. (Här kan du läsa vad jag har skrivit om hans bok Static).

Jag och Anders har hängt upp en inbjudan att alla som vill prata böcker och bokutgivning med oss kan göra det 09.30 söndag. Vår förhoppning är att det ska bli en informell och trevlig diskussion som styrs av deltagarnas frågor. Som utgångspunkt har jag grävt fram den snabbversion av bokutgivning som jag skrev till förra årets föredrag; Från drom till bok Kristina Svensson II.

Jag hoppas skriva ett och annat ord från WebCoast även i år men de kommer att hamna på min (rese- och foto)blogg denna gång. Detta eftersom jag är med i initiativet #blogg100 – blogga en gång om dagen i 100 dagar och inte hinner skriva på två ställen. Följ länken för att läsa mina inlägg från årets WebCoast.

Andra ställen där jag dyker upp

Mars är av någon anledning grymt hektiskt (vilket jag iofs gillar). Därför passar jag på och skickar med lite länkar som också har med böcker och mig att göra. Frilansjournalisten Kerstin Loenberg har skrivit två artiklar om egenutgivning (som publicerats i avkortad version i FriaTidningen). Läs gärna båda. I Allt fler ger ut på egen hand, är jag en av dem som intervjuas.

Bloggen författardrömmar har också intervjuat mig.

Jag finns med på ett litet hörn när min kollega Joanna Björkqvist berättar i tidningen Books & Dreams om hur hennes romandröm blev verklighet.

Varför inte läsa Jenny Forsbergs recension av Förverkliga din bokdröm också?

Träffa mig på Andra världar 23 mars 2013 är en text skriven av Kristina Svensson

Böckerna gavs ut 2006 respektive 2009 men finns fortfarande till salu. Av detta kan alla som har läst någon av dem dra slutsatsen att de är utgivna på ett litet förlag. På ett stort förlag hade de reats, makulerats och försvunnit från marknaden för länge sedan för där regerar siffernissarna (en utveckling som inte är i Gidlunds smak).

Det är två lite småmärkliga böcker som är svåra att etikettera men som kan läsas av alla som är intresserad av bokbranschens historia. Släpp skrivandet loss! inleds med att Krister Gidlund går igenom tidningen Svensk Bokhandel mellan 1993 och 2005 och analyserar utvecklingen i bokbranschen. Att läsa denna genomgång kändes lika desillusionerande som när jag läste tvättmedelsannonser från 1960-talet och upptäckte att de slogans de använde då ”nu med mer tvättkraft” är precis densamma som idag. Det vill säga den utveckling jag läst om i bokbranschen de senaste åren är inget nytt under solen, de stora förlagen blir allt större och utgivningen koncentreras på bästsäljare. Så ser det ut idag när bokbranschen diskuteras och så såg det ut för tio år sedan också.

Sedan tycker jag det är intressant med siffror. Som att i höstnummret av Svensk bokhandel 2006 annonserades 2100 nya titlar mot 1200 hösten 1976. Antalet kokböcker och deckare hade ökat medan svenska berättare minskat med 50% och diktsamlingarna med 80%. Jag är nyfiken på mer sådan statistik men hellre baserad på titlar i Bokrondellen än på annonser i Svensk bokhandel då inte alla småförlag annonserar där.

Förläggare, författare och egenutgivarprofet

Krister Gidlund hade erfarenheter av bokbranschen från flera håll, som förläggare, författare på stort och litet förlag samt som egenutgivarprofet. Han och hustrun startade och drev i många år Gidlunds förlag. Om detta står det i Släpp skrivandet loss! mest om hur agenter snott hans författare och gett ut deras böcker på stora förlag trots att de redan var kontrakterade på Gidlunds och upplaga fanns kvar. Å andra sidan lyckades Gidlund själv trampa andra på tårna när han återutgav en av Eyvind Johnsons böcker som sedan länge var ute ur tryck. Ändå ansågs det att han inkräktat på någon annans revir enligt den kodex som en gång gällde i boksverige. Inte heller i Bokförläggaren står det speciellt mycket om det egna förlaget mer än att han på 1980-talet blev bjuden på lunch av storförläggaren som ville köpa förlaget för att lägga ner det.

Egenutgivning ser Gidlund som räddningen för att bevara mångfalden i bokutgivningen vilket såklart jag tycker är en trevlig attityd. När det gäller de praktiska tipsen att ge ut böcker själv så har det hänt mycket på tekniksidan sedan Släpp skrivandet loss! gavs ut och det finns betydligt bättre böcker i området (inte minst Förverkliga din bokdröm.) Jag tror knappast att någon längre överväger att ge ut sin bok genom att skriva ut trehundra exemplar på laserskrivaren och gå till bokbindaren med pappersbuntarna. Inte när det finns så många bra print-on-demand-tryckerier. Det är dock intressant att läsa exemplen på upplagor och raden av författare som sålt hyfsade upplagor lokalt av dikter eller andra böcker med lokalhistorisk prägel.

Gidlund trivdes bättre på litet än stort förlag

Den som har bättre koll på Litteratursverige än vad jag har kan ha nöje av Gidlunds beskrivning av en av de legendariska förlagsfesterna hos Bonniers i mitten av 1990-talet. Själv har jag ingen som helst aning om vilka han refererar till och därmed faller en del av skvallerfaktorn.

Jag fann dock följande räkneexempel intressant. Det gäller hans första diktsamling som gavs ut av Bonniers i början av 1990-talet. Upplagan var 1000 exemplar, utgivningen hade tagit ett och ett halvt år. Totalt hade nog boken kostat Bonniers hundrafemtiotusen varav tryck ca tjugotusen, formgivning ca tio-tolvtusen och förskott till författaren fyratusen. F-priset var sjuttio kronor. Gidlund räknade att intäkterna för förlaget skulle bli i storleksordningen tjugotusen (ett par hundra exemplar sålda). Förlusten skulle i viss mån kompensera av litteraturstödet men bokens existensberättigande var de drygt tjugofem recensioner som diktsamlingen fick. Pris per recension i runda slängar sextusen kronor och på denna tid ansågs det uppenbarligen värt det för att se förlagsnamnet vårdas i pressen.

När uppföljaren gavs ut några år senare skedde dock det otänkbara, boken möttes med tystnad från DN. Tydligen var det ett öde värre än den värsta totalsågning och Krister Gidlunds saga hos Bonniers var över. Istället bytte han till ett litet förlag där han på alla sätt trivdes mycket bättre. Han fick snabbare och utförligare feedback på sina manus, själva utgivningen var snabbare och de hade en tätare och mer informell kontakt.

Dagensbok gav Släpp skrivandet loss! betyget 9/10. Recensenten var då nyutexaminerad ”förlagsmänniska” vilket kan förklara det goda betyget. Jag hade också stort utbyte av böckerna men jag är nördigt nyfiken. 

Två böcker om bokbranschen av Krister Gidlund är en text skriven av Kristina Svensson

Jag lägger upp bilder i kronologisk ordning allt eftersom under dagen (beskär och fixar till dem lite vilket tar en stund). Kanske kommer jag även skriva en rad eller två om min helg senare men jag skyndar ut med bilderna. Det är fritt fram att ladda ner och använda dem. Jag uppskattar dock om ni skriver varifrån ni fått dem. Är det någon som inte vill synas på bild så skicka bildens filnamn (Vasaloppet-siffra.jpg) till mejl [at] kristinasvensson.se så raderar jag den direkt.

123456►

Edit: 6 mars 2013. Efter två dagars arbete är nu alla bilder uppe. Jag har också plockat bort ett par stycken enligt önskemål. Notera att jag inte granskar bilderna ur aspekten styling-hos-fotoobjekten men som jag skrev ovan raderar jag bums bilder om önskemål inkommer.

Bilder från Vasaloppet 2013 är en text skriven av Kristina Svensson

Ska detta föreställa det bästa foto jag kan leta upp för mars månad? Nja, men det var den bästa bild av Mora jag hittade. Skidspåren är förstås upploppet på Vasaloppet och de är fångade i solnedgången kvällen före det stora loppet. Till höger skymtar klockstapeln (som man aldrig lägger märke till när man åker). Jag vill med denna bild uppmärksamma att jag det här året firar tjugoårsjubileum i Dalarna under Vasaloppshelgen. Nitton år i rad har jag antingen startat i Vasaloppet eller varit funktionär för IK Sterns räkning. Efter förra året sa jag att nu fick det vara nog (eller nja, jag viskade nog visst något om att jag hade tänkt åka loppet).

Hur som helst så ändrade jag mig och när jag publicerar detta är jag på väg upp till Mora för att vara funktionär igen. 2012 och 2011 la jag mycket energi på att försöka fota så många av mina klubbkompisar som möjligt. Det kommer jag inte göra i år utan koncentrera mig på att langa dricka. Kanske fastnar ändå en eller annan åkare på bild i någon paus. Får se om exempelvis Gustav Vasa dyker upp i år igen.

Månadens bild – mars 2013 är en text skriven av Kristina Svensson

Jag kände inte en kotte och därför målade jag loggan på naglarna, tog en bild och delade i sociala medier. Bilden fick sådan spridning att när jag kom till WebCoast hade många sett dem.

Naglarna blev något av min grej så självklart upprepade jag detta förra året och tänker göra det i år också. Årets färg är blått så jag har shoppat mig ett blått nagellack (OPI Can’t find my czeckbook). Det blev en färgstark handväska också som är tillräckligt stor för att få med både dator och kamera. Önskar att det legat en ny mobil med lite bättre batterikapacitet på bilden också men jag får packa laddaren istället. Sedan får vi se hur årets upplaga artar sig. Första året bloggade jag en del från konferensen (och vann en surfbräda) men förra året fokuserade jag på att vara social där och då. 

Förbereda seminarium i år igen?

Knytkonferens betyder att deltagarna själva står för innehållet. Ingen av oss vet i förväg exakt vad som kommer hända mer än att en massa experter i olika ämnen samlas i en konferensanläggning på Lindholmen. Finessen är att alla kan anmäla sitt favoritämne och välja om man vill hålla ett föredrag, leda ett möte eller workshop. Förra året förberedde jag ett föredrag ”Från bokidé till bok” som blev rätt populärt. Jag har inte bestämt mig ännu om jag ska göra något liknande i år men det säkraste sättet att se till att mina favoritämnen diskuteras är att hänga upp en lapp och samla ihop ett gäng likasinnade.

Redo för mitt tredje WebCoast är en text skriven av Kristina Svensson